Monthly Archives: maj 2013

Stora drömmar om ett litet hus

Standard

Vi har sett ett litet hus på en försäljningsajt. Ett litet hus som ligger där som vi skulle kunna tänka oss att ha ett fritidshus. Ett hus som inte ser alltför förfallet ut. Ett hus som dessutom inte kostar så mycket pengar så vi inte skulle kunna skrapa ihop summan av våra sparpengar.

Och nu ligger det där och pockar i bakhuvudet. Tänk att ha ett sommarhus att fly till. Fly till när stadens kaos blivit för mycket och kroppen skriker efter skog och tysta sjöar. Tänk att kunna springa ner till sjön, att kunna plantera träd som ger frukt, att ha något som bara var ens egen tillflyktsort.

Samtidigt sitter det en vettighets-gubbe bredvid drömmarna och envist frågar; Men vill ni verkligen lägga alla era sparpengar på detta? Kommer ni verkligen ha råd att rusta upp det sen? Kommer ni vilja tillbringa så mycket tid där så det är värt det? Vill ni verkligen sitta i en skog och uggla på somrarna? Vad vet ni om att snickra, om att sköta ett gammalt hus? Vad vet ni om att slita och ta i och fortsätta trots att en inte vill mer och är trött? För visst kommer ni att bli trötta?

Och jag lyssnar på den lilla gubben, det gör jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att drömma om sena kvällar med stearinljus och mygg, om tystnaden som omgärdar stugan, om de gamla bänkarna som syns på bilden och som vi skulle kunna göra så mycket roligt med. Jag drömmer om att återvända dit på somrarna men ändå kunna låta huset vila på vintern. Jag drömmer storslagna drömmar och får fjärilar i magen av ett litet litet hus.

Berg-och-dalbanan som kallas humöret

Standard

Ja, en berg-och dalbana är det fortfarande det där jäkla humöret. I snart ett års tid har jag varit slav under dessa tvära kast och hastiga svängar, men nu tycker jag mig ana en ljusning(om än så liten). Allt som är det minsta ledsamt gör mig inte superledsen längre, jag kan till exempel tappa ett glas utan att börja lipa. Jag irriterar mig inte alltid på alla runt mig och på minsta lilla sak. Jag känner inte alltid att ilskan ligger och bubblar alldeles för nära ytan. Jag kan vara glad i längre stunder i sträck än på mycket länge(alltså längre än en kvart, wihoo!).

Men det är klart, dalarna och kullarna är fortfarande där på ett mycket närvarande sätt. Men jag kan ändå börja hoppas nu att de så småningom ska plana ut, något som kändes stört omöjligt för ett halvår sen när fartvinden fladdrade i håret så fort jag var vaken. Jag kan äntligen börja ana en pytte-ljusning och känner också därmed hoppet återvända till mitt bröst.

Som ikväll till exempel. Nog för att jag kände mig deppig i eftermiddags på grund av för lite sömn, men sen klockan fem har jag ändå känt mig glad och nöjd. Mycket tack vare fint sällskap! Jag känner dock inte heller den där överdrivna extasen som skvallrar om en snar dal, utan jag är bara glad och nöjd. Med mer än en vecka mellan mig och det senaste jobbet och en och halv vecka tills jag börjar jobba på riktigt så känns äldreboendet så avlägset att jag inte hunnit börja oroa mig än. Jag ska dessutom träffa fina vänner hela veckan och känner att jag orkar med det. Och det allra bästa; idag köpte jag äntligen ett älskat fikonträd igen, och på rea dessutom! Det är högt och ståtligt och många log mot mig när jag kom gående genom stan. Det kunde en inte tänka sig, att det som skulle få de anonyma människorna på stan att öppna upp, var ett fikonträd?

Lördagskväll

Standard

Ytterligare en ensamkväll som gör mig nöjd över mitt beslut att inte gå ut. Lite plock och pill hemma, lite snack med inneboende och dennes vän, lite lek med våra små råttisar och mycket serietittande. Tänk att något så enkelt som en hemmakväll kan vara så njutbar. Är det inte konstigt och fint? Mer hemmakvällar åt folket! Och mer cred till mig för att jag kan säga nej, att jag vet vad jag vill och att jag inte är rädd för ensamtiden längre!

Ensamtid

Standard

Jag krämar på Maud Lindström på hög volym när jag för en gångs skull har lägenheten för mig själv. Så himla nice brud! Men när jag nu trampar runt här i min ensamhet och bara väntar på att grannarna ska klaga på volymen så smyger sig tankar om ensamtid på mig. Det är något mystiskt med det, alla behöver olika mycket, och varför behöver vi det ens överhuvudtaget?

Fram till för ett år sen var jag en av de där människorna som aldrig behövde ensamtid. Tvärtom så avskydde jag att vara själv större delen av min uppväxt. När jag blev vuxen blev det väl uthärdligt och det kunde till och med vara skönt ibland, men jag kände aldrig ett behov av att vara ensam. Nu såhär i efterhand kan jag väl delvis genomskåda det och se att det ibland grundade sig i saker som rädsla över att bli övergiven, en rädsla för att spendera tid med mina egna tankar och att jag i tidiga tonår hade mycket ofrivillig ensamtid. Men sen var det också så att jag verkligen tyckte om att ha folk runt mig. Det gav mig ro och jag resonerade ofta att det var genom människorna runt mig som jag utvecklades och fick det jag behövde(kärlek, ett lyssnande öra etc).

Detta har dock ändrats kraftigt under det senaste året. Nu är ensamtid istället något jag njuter av, och när det dessutom som sambo(med två personer i en liten lägenhet) blivit en bristvara så avnjuter jag det som en riktigt god och sällsynt karamell när det väl dyker upp. Och det allra mest sensationella i förändringen är att jag märker hur jag blir riktigt knäpp om jag inte får min ensamtid. Innan var det aldrig så, istället var det ensamheten som gjorde mig galen.

Vadan denna förändring då? Jag är inte säker. Kanske för att jag med ens behövt mycket ro och lite intryck. För att mitt eget inre nu för tiden tar upp så mycket plats och tankeutrymme att jag har svårt att ständigt hantera andra människor också. För att jag blivit lite bekvämare med mina egna tankar eftersom jag tvingats att syna många av dem i noggrannhet. Kanske för att jag nu dels har ett socialt nätverk som jag vet finns där om jag vill och behöver det, och dels för att jag numera är betydligt säkrare på min sociala förmåga(aka jag kan skaffa nya vänner med om jag känner för det). Kanske för att världen ofta är ganska skrikig och jag behöver pauser oftare nu för tiden.

Detta är mina skäl men varför andra behöver vara ensamma och varför vi människor, som flockdjur och sociala varelser, behöver det ibland har jag fortfarande ingen aning om. Är det bara vår hjärna som är för högfungerande för vårt eget bästa? Eller är ensamtid ett modernt påfund som följd av en tid av privatisering och individualisering? Svar mottages tacksamt.

Det sitter i kroppen

Standard

En sak som många inte verkar förstå är att utmattningssyndrom och depression ger väldigt fysiska symptom. Även jag har nog fortfarande svårt att förstå, jag går liksom runt med bilden av att det mesta sitter i huvudet och att kroppen bara har biverkningar. Men nu, efter att ha levt med det här i uppemot ett år, så börjar jag tvingas inse att så inte är fallet. Jag har istället börjat begripa att hjärnan, själen och kroppen är så tätt och snirkligt sammankopplade att de faktiskt inte går att skilja från varandra. Varför får en annars bokstavligt talat ont i bröstet eller magen när en är ledsen och varför blir en annars så deppig när en är sjuk eller har ont?

Jag har blivit påmind om den här täta sammankopplingen igen eftersom min ryggvärk kommit tillbaka de senaste dagarna. Jag började få ont i ryggen med jämna mellanrum i samband med att jag blev sjukskriven och det gick så långt att jag faktiskt fick akut ryggskott några gånger(och nej, det är inte bara pensionärer som får det). Ryggen var den första kroppsdel som gav sig till känna men efter ett tag började jag också få mycket huvudvärk. Det var en nästan ständigt molande huvudvärk men jag fick också migränliknande attacker(dock mycket korta) när jag ansträngde mig för mycket. Till och med att gå i för snabb takt utlöste det.

Migränattackerna kan också ha ett samband med att min kondition, när jag började må riktigt dåligt, med ens slog i botten. Jag har aldrig varit ett stort fan av idrott. Men jag har ändå tränat i perioder och även när jag inte tränat så har jag liksom haft en grundkondition som tillåtit mig att göra det vardagliga och som snabbt kunnat övas upp till en bättre kondition. Denna grundkondition var dock plötsligt försvunnen i höstas och ännu har jag inte sett ett spår utav den. Ett tag var det till och med jobbigt att ta kortare promenader, men nu är det lite bättre(inga migränanfall längre iaf) trots att långa promenader och kortare cykelturer fortfarande är så jobbiga att jag blir helt svettig och jag inte får ut mycket glädje av dem.

Jag märkte också denna tydliga konditionsförsämring på ett nästan läskigt konkret sätt i mina muskler. Även om min kondition inte alltid varit på topp så har jag ändå alltid haft ganska okej muskelmassa. Jag har liksom kunnat ta i riktigt ordentligt när det behövs och den där sista lilla pushen som behövs för att få kylskåpet(eller vad det nu är) över den sista tröskeln har alltid funnits där. Men med ens var den borta. Jag orkade knappt lyfta upp mina halvtunga väskor på bagagehyllorna ovanför sätena på tåget. Jag fick ta i med min allra sista lilla ork för att kunna lyfta upp lådor på hyllorna i förrådet efter att först i några sekunder, med en svidande verklighetsförankrad touch, föreställt mig hur lådan rasar ner över mig istället. Och att flytta, det var rena mardrömmen…

Sen ska vi inte ens börja tala om den konstanta känslan av att vara lite sjuk(just nu har jag ont i halsen till exempel) och den eviga tröttheten. Fortfarande behöver jag sova nästan 10 timmar per natt för att orka vara mig själv. Igår sov jag enbart 6 timmar och var som en zombie på jobbet. Förut var aldrig 6-timmars-nätter roliga, men jag klarade ändå av en då och då. Nu är det istället mardrömsscenariot…

Och vad vill jag då säga med allt detta? Det är jag inte säker på… Kanske känns det lite skönt att rättfärdiga allt det som sitter i huvudet och själen(och därför inte syns) med lite ”riktigt” symptom också. Kanske vill jag på nåt sätt förklara hur handikappande det är och känns när ens kropp med ens inte fungerar. Kanske vill jag bara berätta att även om ångestmonstret är tungt att slåss emot så är det långt ifrån det enda som jag kämpar med dagligen. Kanske vill jag försöka förklara hur det känns när varken in eller utsida av ens kropp fungerar. Kanske vill jag försöka skapa en lite rättvisare bild av hur det är att vara diagnostiserad med utmattningssyndrom. Kanske vill jag bara att folk ska förstå hur tungt det kan vara att ta sig igenom en vanlig dag ibland.

 

Snälla, låt ångestmonstret få sova en stund till

Standard

Ja snälla låt det få sova lite till, det är allt jag vill be världen om just nu. Efter två egentligen inte så intensiva dagar med bredvidgång på det nya jobbet så vägrar monstret dock sova mer. Jobbet var inte så ansträngande egentligen men tusen nya intryck, långa dagar, för lite sömn och en medvetenhet om att allt ansvar som jag snart kommer få i och med detta jobb var som tusen väckarklockor som väckte monstret med lätthet. Jag förbannar mig själv om och om igen för att jag sa att jag kunde börja jobba innan sommaren, för nu vill jag inte alls det längre. Jag vill bara ta det lugnt och låta mitt ångestmonster få sova några veckor till. En paus, en ångestmonsterspaus är allt jag önskat det senaste året men ännu har jag knappt lyckats få det mer än några dagar i sträck. När ska jag få vila?

Samtidigt finns det en liten(över-hurtig) röst i mitt huvud som säger att det kanske är dags att möta verkligheten igen nu. Efter att varit ledig i två månader från skolan kanske det kan vara bra med lite rutiner igen. Att jag faktiskt kanske måste ta ångesttjuren vid hornen och försöka ta mig tillbaka till ett normalt liv igen. Är detta sant eller är det bara något jag fått inpräntat i mig sen barnsben?

Allt jag vet är att jag fortfarande längtar, önskar, trånar efter den där pausen. Att bara få må bra en stund. Och nu gör det extra ont för jag trodde jag hade den inom räckhåll. Ångestmonstret hade lagt sig till vila och hade sovit i en hel vecka, men sen ringde min samordnare och det vaknade med dunder och brak.

Jag önskar jag hade haft mod nog att säga nej. Att jag haft vett nog att veta att jag behövde säga nej. Att jag lugnt men sansat hade förklarat för min samordnare att om jag ska lyckas jobba hela sommaren så måste jag få en paus nu. Men det finns liksom ingen möjlighet till det i arbetslivet. Jag har iofs redan skrivit kontrakt för sommaren men att sen ständigt leva med misstanken om att jag inte klarade av mitt jobb hade varit fruktansvärt. Att ett vakande öga skulle hållas över mig för att se så jag inte fumlade, glömde, klappade ihop. Och inte på det där bra beskyddande sättet utan på det där övervakande och dömande viset. Eller inbillar jag mig bara detta också?

I vilket fall så ramlade jag ut från jobbet igår, trött in i själen och hann knappt in genom dörren hemma innan jag började gråta. Hela gårdagskvällen var en berg-och-dalbana i känslolandet vilket ledde till att jag inte lyckades vara så entusiastisk över fröken Fisks fina körkonsert som jag borde ha varit, till att alla konversationer blev stela och att min käraste sambo blev(rättmätigt) trött och arg. Och en arg sambo ledde till att jag inte somnade så tidigt som jag tänkt och sedan var det helt plötsligt morgon igen. Jag ville gå upp tidigt men allt i mig sa nej och ett moln av ångest tyngde ner mig så det tog två timmar innan jag lyckades ta mig upp ur sängen. Och nu sitter jag här på balkongen. Den svala luften lugnar monstret lite grann men min ryggvärk(som kommit tillbaka för första gången sen den mörka tiden i höstas) gör sig påmind och imorgon ska jag tillbaka till jobbet igen. När ska jag någonsin få vila?

Gud enligt gamla vanor

Standard

Ibland när det sker ett sammanträffande som nästan känns för bra för att vara sant så smyger sig tanken ” Det kanske finns en gud ändå” in i min hjärna. Kanske är det en gammal förlegad tanke sen barndomen då jag tack vare ickebefintliga alternativkretsar ägnade en stor del i av min tid i religiösa sammanhang. Men om oavsett om det bara är av gammal vana jag tänker så, eller om det faktiskt finns ett gud eller om det är ödet det handlar om, så är det ändå så himla fint.

Som igår när tanken om det nära förestående jobbet hade tyngt hela dagen så min pepp var någonstans i höjd med fotknölarna. Jag släpade mig ändå iväg till festen på kvällen och efter några timmar så sitter jag där med en kompis som hjärtligt och innerligt börjar prata om sin framtidsdröm; att jobba med gamla människor. Sen satt vi där i typ en timme och snackade om fina gamlingar vi mött och framför allt om våra mor/farmödrar.

Det var ändå som att gud satte henne där framför mig just den kvällen och fick henne att prata om just detta. Nu känns det mycket lättare att gå till jobbet på måndag, för även om äldrevården inte alltid är världens mest peppiga jobb så är det fyllt av fina gamlingar.