Psykradikalism

Standard

Det var när jag själv nämnde ämnet mitt i en konversation på en fest i fredags som det fastnade. Konceptet var inte nytt, jag hade hört talas om det förut, och det var just därför som jag i förbifarten nämnde det för en vän i ytterligare en ansikte-mot-ansikte-konversation om psykisk ohälsa. För det verkar vara så många i min omgivning som drabbats/drabbas av det. Var jag än vänder mig, vart jag än gräver lite djupare än bara på ytan så finns det där. Ångesten. Attackerna. Dagarna då en inte orkar gå upp ur sängen. Krypningarna i kroppen. Hjärnan som inte fungerar. Gråten. Det märks inte först, det är ingen som pratar om det, inte ens jag själv, men som sagt – när en börjar skrapa lite på ytan så finns det där. När en går en bit bort från folkmassan och har en konversation mellan två ögonen så finns det där.

Och det var därför ordet psykradikalism ploppade upp i mitt huvud där på efterfesten. Det är så närvarande för så många men ändå är det osynligt. Och det är det jag gillar med psykradikalism, det är det jag anser är så viktigt med det, att det lyfter ämnet och tvingar oss att se ytterligare en av dessa normer som binder oss och stänger oss inne.

Det är därför jag ägnat hela dagen åt att dammsuga internet efter varenda liten artikel om psykradikalism. Det är därför jag suttit hela eftermiddagen och långsamt nickat, nickat långsamt i medhåll. För normkritik och queer är inget nytt, men ändå var det på ett sätt nytt att inse att ”psykisk hälsa” är en av de allra starkaste normerna vi har. Att det är den normen som jag ägnat de senaste 10 månaderna(eller ja, egentligen mycket mer än så) åt att brottas med dagligen. Att det är den normen som stänger in oss i en tron om att det är oss det är fel på, det är vi som är svaga, dåliga, ”ohälsosamma”, medan det i själva verket är samhället runt oss som har problem med att se annat än svart-vitt. Som har problem med att inse att inte alla är lika, inte ens när det kommer till psyket(tänka sig!), men istället för att acceptera detta och öppna upp för ett större spektrum väljer att stänga till och utesluta.

Och det var då jag tillslut tog mig i kragen och bestämde mig för att göra min röst hörd. Inte genom att engagera mig i en organisation(eftersom jag ofta har svårt att befinna mig bland mycket folk), inte genom att gå ut och ställa mig och skrika på gatan(för jag orkar inte det just idag) utan genom en hörna i det stora rummet som kallas internet. En ångesthörna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s