Ställer in

Standard

Jag har blivit en sån där som ställer in. Förut var jag motsatsen – jag var den som en alltid kunde lita på skulle dyka upp om jag sagt så, och jag uppskattade mig själv för den egenskapen. Och jag ogillade andra som inte hade den egenskapen. Jag misstänker att detta ogillande framförallt grundade sig i mitt kontrollbehov, för människor som ställer in rör till ordningen och där med rör de också till mitt inre schema som håller kontrollbehovet i schack… Men ogillandet byggde nog också på min åsikt om att punktlighet och pålitlighet var en bra egenskap att ha. Att komma i tid. Att vara ordentlig och förutsägbar. Förutsägbar och trygg.

Men nu har jag helt plötsligt gått och blivit den som ställer in, eller som skjuter på saker i sista minuten. Och har därför börjat uppskatta mina vänner som är likadana – för då behöver jag inte känna mig så himla skyldig. Med alla mina andra vänner, som uppskattade min pålitlighet, är det istället tvärtom – jag ställer in och skuldberget byggs på varje gång.

Men om jag ska vara ärlig så har det på senaste tiden helt enkelt inte funkat, det här med tider och att planera i förväg. Förut var det det som gjorde så jag överlevde, att veta vad som komma skulle så jag kunde förutse allt i förväg. Nu har istället min kropp och mitt psyke blivit helt oförutsägbart, vilket lett till att det har blivit omöjligt att säga om jag pallar att gå ut ur huset imorgon eller om jag kommer att vara trött eller ha ont någonstans i övermorgon.

Sen handlar det också om synen på mig själv. Förut var det många gånger som jag tvingade mig iväg på grejer i pålitlighetens namn, även fast jag inte var så sugen. Eller om jag var lite ledsen så tog jag mig själv i kragen, ryckte upp mig och gick hemifrån. Nu är det inte riktigt så enkelt längre. Dels så har ångesten, av många olika anledningar, fått större grepp om mig vilket gör det tusen gånger svårare att ”bara” rycka upp sig. Dels så har jag både tvingats och velat prioritera mig och mina egna känslor högre. Varför gå på något när en inte har lust(speciellt när en vet att det kommer kosta en i form av ett oöverstigligt berg av trötthet imorgon)? Och sen är det är väl inte riktigt så enkelt. Ibland är det bra att släpa sig ut ur huset även fast en inte har lust. Men det som det handlar om är väl en förändrad syn, en uppvärdering, av mig själv, av mina önskningar och viljor, som jag är mycket nöjd med. Tyvärr är jag inte lika nöjd med att det går ut över mina vänner…

Mina vanor och mitt kontrollbehov har dock inte riktigt hängt med i svängarna när det kommer till denna förändrade syn och inställning, vilket leder till att jag fortfarande planerar in saker – och sedan tvingas ställa in. En tycker ju att jag efter 10 månader borde ha fattat grejen, men nejdå… Så sent som idag fick jag ringa till min kära fröken Fisk och ställa in kvällens planerade föreläsningsbesök eftersom min kropp har ballat ur efter förra veckans stress, vilket lett till halsont och något som kändes som(fast inte var) en baksmälla när jag vaknade imorses.

Så skulden tynger. Och det tynger att jag märker att mina vänner ser på mig på ett annat sätt, de blir inte längre förvånade och översvallande förstående när jag ställer in utan istället blir de sorgset resignerade. Och den raserade självbilden tynger. Eftersom jag tyckte det var en bra grej att vara pålitlig men nu helt plötsligt inte är det längre – var lämnar det då mig? Jo, på andra sidan, hos dem som jag själv förut i smyg inte uppskattade för deras förmåga ställa in…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s