Snälla, låt ångestmonstret få sova en stund till

Standard

Ja snälla låt det få sova lite till, det är allt jag vill be världen om just nu. Efter två egentligen inte så intensiva dagar med bredvidgång på det nya jobbet så vägrar monstret dock sova mer. Jobbet var inte så ansträngande egentligen men tusen nya intryck, långa dagar, för lite sömn och en medvetenhet om att allt ansvar som jag snart kommer få i och med detta jobb var som tusen väckarklockor som väckte monstret med lätthet. Jag förbannar mig själv om och om igen för att jag sa att jag kunde börja jobba innan sommaren, för nu vill jag inte alls det längre. Jag vill bara ta det lugnt och låta mitt ångestmonster få sova några veckor till. En paus, en ångestmonsterspaus är allt jag önskat det senaste året men ännu har jag knappt lyckats få det mer än några dagar i sträck. När ska jag få vila?

Samtidigt finns det en liten(över-hurtig) röst i mitt huvud som säger att det kanske är dags att möta verkligheten igen nu. Efter att varit ledig i två månader från skolan kanske det kan vara bra med lite rutiner igen. Att jag faktiskt kanske måste ta ångesttjuren vid hornen och försöka ta mig tillbaka till ett normalt liv igen. Är detta sant eller är det bara något jag fått inpräntat i mig sen barnsben?

Allt jag vet är att jag fortfarande längtar, önskar, trånar efter den där pausen. Att bara få må bra en stund. Och nu gör det extra ont för jag trodde jag hade den inom räckhåll. Ångestmonstret hade lagt sig till vila och hade sovit i en hel vecka, men sen ringde min samordnare och det vaknade med dunder och brak.

Jag önskar jag hade haft mod nog att säga nej. Att jag haft vett nog att veta att jag behövde säga nej. Att jag lugnt men sansat hade förklarat för min samordnare att om jag ska lyckas jobba hela sommaren så måste jag få en paus nu. Men det finns liksom ingen möjlighet till det i arbetslivet. Jag har iofs redan skrivit kontrakt för sommaren men att sen ständigt leva med misstanken om att jag inte klarade av mitt jobb hade varit fruktansvärt. Att ett vakande öga skulle hållas över mig för att se så jag inte fumlade, glömde, klappade ihop. Och inte på det där bra beskyddande sättet utan på det där övervakande och dömande viset. Eller inbillar jag mig bara detta också?

I vilket fall så ramlade jag ut från jobbet igår, trött in i själen och hann knappt in genom dörren hemma innan jag började gråta. Hela gårdagskvällen var en berg-och-dalbana i känslolandet vilket ledde till att jag inte lyckades vara så entusiastisk över fröken Fisks fina körkonsert som jag borde ha varit, till att alla konversationer blev stela och att min käraste sambo blev(rättmätigt) trött och arg. Och en arg sambo ledde till att jag inte somnade så tidigt som jag tänkt och sedan var det helt plötsligt morgon igen. Jag ville gå upp tidigt men allt i mig sa nej och ett moln av ångest tyngde ner mig så det tog två timmar innan jag lyckades ta mig upp ur sängen. Och nu sitter jag här på balkongen. Den svala luften lugnar monstret lite grann men min ryggvärk(som kommit tillbaka för första gången sen den mörka tiden i höstas) gör sig påmind och imorgon ska jag tillbaka till jobbet igen. När ska jag någonsin få vila?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s