Ensamtid

Standard

Jag krämar på Maud Lindström på hög volym när jag för en gångs skull har lägenheten för mig själv. Så himla nice brud! Men när jag nu trampar runt här i min ensamhet och bara väntar på att grannarna ska klaga på volymen så smyger sig tankar om ensamtid på mig. Det är något mystiskt med det, alla behöver olika mycket, och varför behöver vi det ens överhuvudtaget?

Fram till för ett år sen var jag en av de där människorna som aldrig behövde ensamtid. Tvärtom så avskydde jag att vara själv större delen av min uppväxt. När jag blev vuxen blev det väl uthärdligt och det kunde till och med vara skönt ibland, men jag kände aldrig ett behov av att vara ensam. Nu såhär i efterhand kan jag väl delvis genomskåda det och se att det ibland grundade sig i saker som rädsla över att bli övergiven, en rädsla för att spendera tid med mina egna tankar och att jag i tidiga tonår hade mycket ofrivillig ensamtid. Men sen var det också så att jag verkligen tyckte om att ha folk runt mig. Det gav mig ro och jag resonerade ofta att det var genom människorna runt mig som jag utvecklades och fick det jag behövde(kärlek, ett lyssnande öra etc).

Detta har dock ändrats kraftigt under det senaste året. Nu är ensamtid istället något jag njuter av, och när det dessutom som sambo(med två personer i en liten lägenhet) blivit en bristvara så avnjuter jag det som en riktigt god och sällsynt karamell när det väl dyker upp. Och det allra mest sensationella i förändringen är att jag märker hur jag blir riktigt knäpp om jag inte får min ensamtid. Innan var det aldrig så, istället var det ensamheten som gjorde mig galen.

Vadan denna förändring då? Jag är inte säker. Kanske för att jag med ens behövt mycket ro och lite intryck. För att mitt eget inre nu för tiden tar upp så mycket plats och tankeutrymme att jag har svårt att ständigt hantera andra människor också. För att jag blivit lite bekvämare med mina egna tankar eftersom jag tvingats att syna många av dem i noggrannhet. Kanske för att jag nu dels har ett socialt nätverk som jag vet finns där om jag vill och behöver det, och dels för att jag numera är betydligt säkrare på min sociala förmåga(aka jag kan skaffa nya vänner med om jag känner för det). Kanske för att världen ofta är ganska skrikig och jag behöver pauser oftare nu för tiden.

Detta är mina skäl men varför andra behöver vara ensamma och varför vi människor, som flockdjur och sociala varelser, behöver det ibland har jag fortfarande ingen aning om. Är det bara vår hjärna som är för högfungerande för vårt eget bästa? Eller är ensamtid ett modernt påfund som följd av en tid av privatisering och individualisering? Svar mottages tacksamt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s