Monthly Archives: juni 2013

Livet som går

Standard

Våra råttor härjar i sovrummet. Vår inneboende har flyttat ut så nu är vi liksom sambos ”på riktigt”. Jag har börjat jobba och det känns bra. Jag kan ju faktiskt det här! Ikväll ska jag bara jobba några timmar, sen är jag ledig i två dagar innan jag går på mitt sommarschema.

Jag märker att tabletterna tar udden av dalarna, vilket för det mesta är bra. Ibland är det bara lite irriterande, för det kan vara ganska skönt att bli riktigt arg eller ledsen någon gång emellanåt sådär. Dock inga större bieffekter än så länge, mer än att min kropp är lite småskum på lite olika vis.

Så mest rullar det alltså bara på just nu. Ännu mer kommer det så bli när mina vänner lämnat stan så jag slipper känna mig skyldig för att jag inte vill ses. Då kommer den här sommaren spenderas med actionfilmer och råttor som enda sällskap(eftersom som sambon och jag har helt missmatchande scheman vilket gör att vi bara kommer ha en ledig helg tillsammans på hela sommaren). Och det känns skönt. Bara lite skrämmande när ångesten gnager i hörnen, men jag vet ju att det blir bättre om jag bara gör någonting så jag ska nog klara det här.

Ett annat sätt att se på det

Standard

Alltså, när jag läser mina gamla inlägg så får jag bara en tanke i huvudet; Tar jag inte mig själv på lite väl stort allvar haha? Tungt och pretto och känslosamt är det minsta en kan säga. Men det var ju så jag kände när jag skrev så de får väl vara kvar. Den där prettosidan är ju också jag.

Men just nu är det inte den delen av mig som dominerar. Något mycket lättsammare har planterat sig i min kropp och med ens har snart hela veckan gått utan att jag varken känt av de skumma humörsvängningarna eller ångesten. Ångestmonstret har allt legat och lurat på mig om morgnarna men har sakta men säkert fått ge efter för något annat.

Varför det känts såhär har jag ingen aning om. Vad är det som med ens är så starkt att det kan tämja ångestmonstret som jag slagits mot i månader? Varför kan jag med ens att leva med men inte i ångesten? Varför kan jag plötsligt skjuta den till utrymmet längst bak i själen och den stannar där? Jag är självförundrad över detta och fattar ärligt talat ingenting. Men jag glider på vågen och trycker tillbaka ångesten när den lurar på mig. Jag njuter av att inte vara ledsen, att inte åka berg-och-dalbana och att bara oroa mig minimalt jämfört med förut. Det är liksom något som tagit udden av allt det där.

Antagligen är det en fantastisk kombination av att se skräcken i vitögat och att börja äta anti-depressiva. För skräcken fick mig ju(som jag skrev i tidigare inlägg) att besluta mig för att det fick vara nog nu. Att jag är stark nog att välja att leva på ett annat sätt. Det behövdes bara ett eldprov för att få mig att förstå det. Sedan tror jag ärligt talat att tabletterna inte kickat in än, men vetskapen om att de kommer göra det snart, att de kommer ge mig hjälp på traven inom en snar framtid, gör det verkligen lättare att vara stark.

Och det känns så skönt. Så skönt att vara jag igen. Att orka igen. Att leva igen.

Min favoritfisk

Standard

Min absoluta favoritfisk är min Fröken Fisk. Och jag lyssnar på ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” till hennes ära. Jag tänker att jag är så fruktansvärt glad att jag efter många försök och många misslyckanden tillslut lyckats prata om allt det som hängt i luften. Att det pratet öppnade upp en öppning tillbaka till det vi tappat och ingav hopp igen. Jag är så glad att hon fortfarande står kvar efter den storm som varit mitt liv länge nu. Och jag förundras över alla hennes fantastiska egenskaper som bygger broar över ställen där vi inte kan mötas riktigt än. Över hennes förmåga att resa sig, att lyssna, att göra, att finnas. Och allra mest förundras jag över att hon även utan dessa egenskaper är helt fantastisk.

Min kära Fröken Fisk, det är kul att vi finns!

Tårdränkta nätter

Standard

Igår grät vi, för avståndet var alltför stort. Vi ville vara nära närmre närmast men just igår natt så gick det inte. Hur vi än vände, vred, frågade och grät så gapade avgrunden mot oss. Och jag kände den där välbekanta skräcken ta ett tag om mig, du får inte försvinna igen. Välbekant för att den var min vardag för ett år sen och minnet av dess grepp är fortfarande inetsat i mitt känslominne. Den där iskylan som sprider sig genom kroppen vid blotta tanken på ett liv utan dig. Den där hjärtekramande skräcken som är så ren i sin förfärlighet att jag bara måste fokusera på att andas.

Men den här gången bestämde jag mig, denna gång skulle jag inte vara passiv under den. Denna gång vet jag vad jag måste göra, vad det är som tröttar oss och bygger avgrunder. Denna gång bestämde jag mig för att jag kunde fightas, och jag ville det.

Och jag vet inte om det var det där beslutet eller det faktum att jag idag började äta mina tabletter, men idag har allt gått bra. Kanske för att mitt fokus har varit i nuet, i nuet på dig. Kanske för att jag vägrat låta ledsenheten ens komma när ytan, jag är färdig med den nu. Kanske för att depressionen kan äta upp mig, men när den äter upp oss – då har den gått för långt. Kanske för att jag kan leva utan depressionsjäveln men inte utan dig. Eller kanske för att jag var tvungen att ta det här beslutet nu. Depressionen kan jag inte besluta mig ifrån men nu, när jag fick se skräcken i vitögat, kan jag i alla fall välja ett annat sätt att leva med den.

Stödet

Standard

Förtvivlat letat efter ett stöd. En staty, en pelare, ett träd, ett ord, en sång, en dröm. En människa. Något som kan hålla mig uppe. Något som kan hindra mig från att rasa. Någon som kan bekräfta att allt bara inte är bluff och båg. Att allt inte bara är inbillat. Som kan säga allt det som ingen annan kan säga eftersom de inte vet. Någon, som kanske inte kan greppa tag i mina fäktande armar, men som i alla fall kan säga att det går bra att fäkta ibland. Att det är tid att fäkta för livet just nu. Men som också kan berätta att livet är mer än en balansgång och en kamp. Som kan, utan att säga det, med ens visa att det finns mer än en fight för ett liv som jag knappt vet om jag vill ha mer. Någon som med enkla ord, kan uppvärdera, relatera och bekräfta. Bekräfta att det är nu som jag behöver stöd.

Putte

Standard

Jag har fortfarande svårt att sätta fingret exakt på vad det var som fick mig ur det allra värsta mörkret i vintras. Antagligen en kombination av avslutande av saker som bara gav mig ångest, en uppvärdering av mig själv och en fantastiskt, underbar sambo. Men jag tror också, även om jag har svårt att se vad vi egentligen gjorde på våra 45-minuterssamtal, att min terapeut var en stor del av det hela.

PP. Piller och Prata. Det är två fantastiska grejer som det svenska sjukvårdssystemet ger till oss. Tack vare detta så fick jag gå på livsuppehållande samtal en gång i veckan. Dessa samtal kallades KBT, vilket betyder att jag borde ha fått med mig några slags verktyg som gör det lättare att hantera vardagen. Det har jag inte. Inga knep om hur jag ska hantera min ångest(för när den är där så är den ohanterbar), inga övningar jag kan göra för att oroa mig mindre(det har liksom löst sig ändå). Däremot har jag fått med mig(men dock inte blivit tillsagd, lika ofta sa jag saker själv)flera tankesätt, eller kanske synsätt, som hållit mig över ytan. Sammanfattade så kanske de skulle se ut ungefär såhär:

  • Andras känslor är deras känslor. Du kan stötta dem, men de måste uppleva dessa känslor själva.
  • Gör inte saker som bara ger dig ångest.
  • Slå inte på dig själv, det gör andra nog mycket ändå.

Det låter sjukt klyschigt i nerskrivet format men jag har faktiskt inget emot klyschor, snarare har jag en förkärlek för dem. För de skulle ju inte vara klyschor om de inte fungerade eller väckte några tankar eller iaf gjorde folk lite lättare om hjärtat eller hur? I vilket fall har det hjälpt mig att kunna gå tillbaka till dessa tankar när allt ballar ur, i dem har jag kunnat hämta en uns av ro.

Men egentligen så tror jag inte att det var dessa tankesätt som i slutändan hjälpte mig mest. Snarare var den nog att någon satt där, 45 minuter i veckan och bara var min. Utan förbehåll och utan att behöva göra något tillbaka så var min terapeuts öron, utbildning och hjärna till mitt förfogande en stund varje vecka. Och ärligt talat, ett lyssnande öra kan göra mirakel(klyscha igen!). Och ens egen pladdrande mun kan göra mirakel, det är märkligt att vissa tankar inte kan tänkas förrän de talats.

Dessutom gav hon mig dessa magiska puttar som behövdes. Puttar som bara kunde ges av någon som inte stod mig nära och som hade många års utbildning att luta sig på. För då kunde jag veta att det inte var av personliga anledningar hon puttade mig, och att bakom puttarna fanns en lång erfarenhet som också jag kunde luta mig på. Så hon puttade mig till att sluta engagera mig i det som sög all min energi. Hon puttade mig till att få anti-depressiva medel utskrivna. Och idag, trots att det bara var uppföljning, puttade hon mig till att börja äta dem.

Tack Anette, för att du är så vettig. Du är min Putte!

Knapra piller

Standard

De där små vita tabletterna har legat i min skrivbordslåda i 4 månader nu. I jakt på något annat bland de tusen prylarna i skrivbordet har jag ibland petat på dem lite i förbifarten.

Jag fick dem utskrivna i vintras när jag började få svårt att finna en mening med att leva. Dock sammanföll utskrivningen med att det, efter en höst och vinter av ångest och depression, skedde en vändning till sist(iaf började det kännas som att det gick lite uppför istället för att brant stupa nerför) och därför började jag aldrig äta dem.

Egentligen är det inga konstigheter. Det är en av de allra vanligaste formerna av anti-depressiva medel som skrivs ut i Sverige, och när jag fick dem i min hand kände jag inte alls samma rädsla som många i min omgivning verkade känna. För mig var de där tabletterna en möjlig väg ut ur det förbannade mörker som omgav mig, som höll på att dränka mig. Jag hade gladeligen ätit femtio piller om dagen om det hade hjälpt mig att må bättre igen.

Men det läskiga är att börja. För det är nämligen inte så enkelt som att börja äta anti-depressiva och sen bara vänta på att lyckan kickar in. Nej, det är istället tvärtom – de flesta som börjar knapra dessa piller får en kraftig nedgång i början med bland annat ökad nivå av ångest, självmordstankar och depression. Det som jag mest i världen vill slippa ifrån ska alltså tillåtas eskalera under flera veckor, och jag ska bara lugnt och stilla härda ut det. Detta gör mig förbannad på tusen olika sätt. För det första skrivs dessa medel ut relativt lättvindigt(jag behövde i princip bara be om det) utan uppföljning förrän flera veckor senare, vilket betyder att jag – om jag har lust – har kunnat ta livet av mig minst tjugo gånger om under denna tid. För det andra så blir jag arg för jag orkar fan inte mer nu. Orkar inte med fler humörsvängningar, fler tankar om meningslöshet, fler moln som tynger ner mitt huvud. Jag orkar precis med mitt liv och min deppighet på den nivå som jag lever med nu, hur ska jag orkar med en försämring? Och det kanske är lätt för er att prata om att härda ut, men det kanske inte är lika lätt att göra det när det faktiskt är det enda jag pysslat med sedan i höstas. Och sist men inte minst – vi har typ en sjukt utvecklad forskning och vård, är det ingen jävel som kan komma på ett piller som inte gör så jag behöver må skit i flera veckor för att börja må bra!?

Men i slutändan känns det ändå helt ok. Jag är glad att min terapeut(på mitt sedan länge inbokade återbesök) gav mig den putt jag behövde, nämligen en putt i form av insikt – det jag känner är inte normalt. Livet ska vara bättre än såhär. Så imorgon ringer jag min läkare igen, och tar mina första steg mot att inte bara ha pillren liggande i min låda utan att faktiskt bli en pillerknaprare.