Knapra piller

Standard

De där små vita tabletterna har legat i min skrivbordslåda i 4 månader nu. I jakt på något annat bland de tusen prylarna i skrivbordet har jag ibland petat på dem lite i förbifarten.

Jag fick dem utskrivna i vintras när jag började få svårt att finna en mening med att leva. Dock sammanföll utskrivningen med att det, efter en höst och vinter av ångest och depression, skedde en vändning till sist(iaf började det kännas som att det gick lite uppför istället för att brant stupa nerför) och därför började jag aldrig äta dem.

Egentligen är det inga konstigheter. Det är en av de allra vanligaste formerna av anti-depressiva medel som skrivs ut i Sverige, och när jag fick dem i min hand kände jag inte alls samma rädsla som många i min omgivning verkade känna. För mig var de där tabletterna en möjlig väg ut ur det förbannade mörker som omgav mig, som höll på att dränka mig. Jag hade gladeligen ätit femtio piller om dagen om det hade hjälpt mig att må bättre igen.

Men det läskiga är att börja. För det är nämligen inte så enkelt som att börja äta anti-depressiva och sen bara vänta på att lyckan kickar in. Nej, det är istället tvärtom – de flesta som börjar knapra dessa piller får en kraftig nedgång i början med bland annat ökad nivå av ångest, självmordstankar och depression. Det som jag mest i världen vill slippa ifrån ska alltså tillåtas eskalera under flera veckor, och jag ska bara lugnt och stilla härda ut det. Detta gör mig förbannad på tusen olika sätt. För det första skrivs dessa medel ut relativt lättvindigt(jag behövde i princip bara be om det) utan uppföljning förrän flera veckor senare, vilket betyder att jag – om jag har lust – har kunnat ta livet av mig minst tjugo gånger om under denna tid. För det andra så blir jag arg för jag orkar fan inte mer nu. Orkar inte med fler humörsvängningar, fler tankar om meningslöshet, fler moln som tynger ner mitt huvud. Jag orkar precis med mitt liv och min deppighet på den nivå som jag lever med nu, hur ska jag orkar med en försämring? Och det kanske är lätt för er att prata om att härda ut, men det kanske inte är lika lätt att göra det när det faktiskt är det enda jag pysslat med sedan i höstas. Och sist men inte minst – vi har typ en sjukt utvecklad forskning och vård, är det ingen jävel som kan komma på ett piller som inte gör så jag behöver må skit i flera veckor för att börja må bra!?

Men i slutändan känns det ändå helt ok. Jag är glad att min terapeut(på mitt sedan länge inbokade återbesök) gav mig den putt jag behövde, nämligen en putt i form av insikt – det jag känner är inte normalt. Livet ska vara bättre än såhär. Så imorgon ringer jag min läkare igen, och tar mina första steg mot att inte bara ha pillren liggande i min låda utan att faktiskt bli en pillerknaprare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s