Putte

Standard

Jag har fortfarande svårt att sätta fingret exakt på vad det var som fick mig ur det allra värsta mörkret i vintras. Antagligen en kombination av avslutande av saker som bara gav mig ångest, en uppvärdering av mig själv och en fantastiskt, underbar sambo. Men jag tror också, även om jag har svårt att se vad vi egentligen gjorde på våra 45-minuterssamtal, att min terapeut var en stor del av det hela.

PP. Piller och Prata. Det är två fantastiska grejer som det svenska sjukvårdssystemet ger till oss. Tack vare detta så fick jag gå på livsuppehållande samtal en gång i veckan. Dessa samtal kallades KBT, vilket betyder att jag borde ha fått med mig några slags verktyg som gör det lättare att hantera vardagen. Det har jag inte. Inga knep om hur jag ska hantera min ångest(för när den är där så är den ohanterbar), inga övningar jag kan göra för att oroa mig mindre(det har liksom löst sig ändå). Däremot har jag fått med mig(men dock inte blivit tillsagd, lika ofta sa jag saker själv)flera tankesätt, eller kanske synsätt, som hållit mig över ytan. Sammanfattade så kanske de skulle se ut ungefär såhär:

  • Andras känslor är deras känslor. Du kan stötta dem, men de måste uppleva dessa känslor själva.
  • Gör inte saker som bara ger dig ångest.
  • Slå inte på dig själv, det gör andra nog mycket ändå.

Det låter sjukt klyschigt i nerskrivet format men jag har faktiskt inget emot klyschor, snarare har jag en förkärlek för dem. För de skulle ju inte vara klyschor om de inte fungerade eller väckte några tankar eller iaf gjorde folk lite lättare om hjärtat eller hur? I vilket fall har det hjälpt mig att kunna gå tillbaka till dessa tankar när allt ballar ur, i dem har jag kunnat hämta en uns av ro.

Men egentligen så tror jag inte att det var dessa tankesätt som i slutändan hjälpte mig mest. Snarare var den nog att någon satt där, 45 minuter i veckan och bara var min. Utan förbehåll och utan att behöva göra något tillbaka så var min terapeuts öron, utbildning och hjärna till mitt förfogande en stund varje vecka. Och ärligt talat, ett lyssnande öra kan göra mirakel(klyscha igen!). Och ens egen pladdrande mun kan göra mirakel, det är märkligt att vissa tankar inte kan tänkas förrän de talats.

Dessutom gav hon mig dessa magiska puttar som behövdes. Puttar som bara kunde ges av någon som inte stod mig nära och som hade många års utbildning att luta sig på. För då kunde jag veta att det inte var av personliga anledningar hon puttade mig, och att bakom puttarna fanns en lång erfarenhet som också jag kunde luta mig på. Så hon puttade mig till att sluta engagera mig i det som sög all min energi. Hon puttade mig till att få anti-depressiva medel utskrivna. Och idag, trots att det bara var uppföljning, puttade hon mig till att börja äta dem.

Tack Anette, för att du är så vettig. Du är min Putte!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s