Tårdränkta nätter

Standard

Igår grät vi, för avståndet var alltför stort. Vi ville vara nära närmre närmast men just igår natt så gick det inte. Hur vi än vände, vred, frågade och grät så gapade avgrunden mot oss. Och jag kände den där välbekanta skräcken ta ett tag om mig, du får inte försvinna igen. Välbekant för att den var min vardag för ett år sen och minnet av dess grepp är fortfarande inetsat i mitt känslominne. Den där iskylan som sprider sig genom kroppen vid blotta tanken på ett liv utan dig. Den där hjärtekramande skräcken som är så ren i sin förfärlighet att jag bara måste fokusera på att andas.

Men den här gången bestämde jag mig, denna gång skulle jag inte vara passiv under den. Denna gång vet jag vad jag måste göra, vad det är som tröttar oss och bygger avgrunder. Denna gång bestämde jag mig för att jag kunde fightas, och jag ville det.

Och jag vet inte om det var det där beslutet eller det faktum att jag idag började äta mina tabletter, men idag har allt gått bra. Kanske för att mitt fokus har varit i nuet, i nuet på dig. Kanske för att jag vägrat låta ledsenheten ens komma när ytan, jag är färdig med den nu. Kanske för att depressionen kan äta upp mig, men när den äter upp oss – då har den gått för långt. Kanske för att jag kan leva utan depressionsjäveln men inte utan dig. Eller kanske för att jag var tvungen att ta det här beslutet nu. Depressionen kan jag inte besluta mig ifrån men nu, när jag fick se skräcken i vitögat, kan jag i alla fall välja ett annat sätt att leva med den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s