Monthly Archives: juli 2013

Återfall

Standard

Jag gick upp alldeles för tidigt idag och när jag steg upp låg ångesten där och väntade på mig. Min killes avslag tyngde mig men det var ett egentligen ganska harmlöst, men tyvärr ganska kärlekslöst, svar på ett mail som var droppen som fick bägaren att rinna över. När min kära åkt till jobbet så orkade jag inte vara uppe mer utan återvände till sängen, ställde in mina dagsplaner men kunde ändå inte somna om.

Det var längesen jag kände det där välbekanta trycket över bröstet. Det var faktiskt längesen jag ens känt minsta tendens till ångest. Nu rasade den inte i mig som den kunde göra förut, men den malde på ett genomträngande sätt som gjorde att jag inte klarade av att se dagsljuset.

Såhär i efterhand måste jag ändå säga att jag är glad. Jag orkade inte ringa det viktiga telefonsamtalet och jag orkade inte med så mycket annat heller men när det började bli eftermiddag så kröp ångesten undan mer och mer. Det tog inte ens en hel dag för den att försvinna, vilken seger! Förut var min ångest ostoppbar men nu försvann den långsamt, mycket tack vare en trogen vän som ringde upp när jag bad om det, ett extremt stort intag av socker och att jag kunde skriva av mig här. Vilken triumf! Att inte behöva lägga hela min dag på att vara miserabel, att kunna bestämma att imorgon så tar jag tag i mig själv och gör allt det jag inte orkade idag är en fantastisk känsla. Att känna att ångesten inte har samma grepp om mig längre.

Nu på kvällskvisten har ångestmonstret långsamt börjat smyga sig tillbaka igen, det är utan tvekan ett skymningsdjur. Men det gör ingenting för det känns ändå skönt att jag kunde kicka monstrets ass tidigare idag!

Annonser

Ilskan

Standard

Ilskan har aldrig varit min vän. Den har varit något mörkt som jag jobbat på att trycka ner, allra mest på grund av att jag alltid hatat konfrontationer, och som bara pyst ut vid enstaka tillfällen för att sedan blekna lika fort som den uppstått. Därför var det ganska chockartat när min utmattningsdiagnos gick över från att bestå till huvuddelen av ångest och ledsamhet till att till stor del formas av glödande röd ilska. Någonstans mitt i min sjukskrivning började jag med ens med en otrolig enkelhet se rött för minsta lilla sak. Alla människor, och allra mest mina nära och kära, drev mig till vansinne genom sitt blotta existens.

Piken kom när några vänner sov över hos mig och min dåvarande vän-sambo för att gå på ett stort event i närheten. Jag klarade inte av deras närvaro, klarade inte av någons närvaro, och var tillslut tvungen att ta min cykel och trampa som att det gällde livet för att inte skälla ut alla som befann sig i min lägenhet just då. I ilsken desperation ringde jag en vän som alltid peppat mig att bli mer arg och fick det bästa svaret av alla: ” Det låter som att du håller på att bli normal.” Jag lät kvällskylan kyla bort resten av ilskan men irritationen låg kvar och glödde inom mig. Det skulle ta över ett halvår innan den långsamt skulle tyna bort.

Det var en märklig känsla för mig att gå runt och vara arg hela tiden. Innan har alltid tårarna och ledsenheten legat mig närmare än ilskan men nu var jag med ens så förfärligt arg istället. Det var chockerande men också extremt befriande. Det kändes som att någon löst mig från mina bojor och jag med ens fick svängrum att vara mig själv, att säga vad jag tyckte och tänkte och inte bara kompromissa på mig själv hela tiden. Sen var det tyvärr inte så många som jag i slutändan vågade konfrontera med min ilska, men att ända ha den där var i sig en befrielse.

Nu såhär i efterhand är jag ändå glad att den försvann. Det var helt väldigt jobbigt att ibland svänga från relativt glad till galet frustrerad på tre röda sekunder. Det var jättekonstigt att gå runt och vara arg på alla de en tycker om. Men jag sörjer den också. För den där friheten var fantastik och det var underbart att inse att ilskan är ett vapen som ofta berövas oss alla men speciellt kvinnorna. Nu blir jag inte arg alls lika lätt men jag hoppas ändå att ilskan blivit min vän och kommer stå mig bi i framtiden. För skillnaden mellan alla de andra känslor jag drabbades av under min sjukdomstid och ilskan är att den är produktiv. Ilskan gör oss starka, gör oss handlingskraftiga medan ångest bara binder en till sängen. Och det var därför ilskan inte enbart var en negativ upplevelse till skillnad från mycket annat som skett under det senaste året. Och det är därför dörren fortfarande står öppen för den ibland medan ångesten och oron blir körda på porten så fort jag orkar.

Historien #1 – annorlunda redan från början och ett krossat hjärta

Standard

Hur fan ska en veta var allt började? Jag har ingen aning. Har jag varit annorlunda redan från början? Det finns en del i mig som gärna säger ja, kanske mest för att det ger någon slags förklaring. Den bästa förklaring jag hittat än så länge. Och på ett sätt är det väl sant, ingen är den andra lik. Men å andra sidan finns det något i mig som stretar emot och säger att jag bara borde släppa det där, eftersom vi alla är olika så är inte jag så himla annorlunda heller. Och också för att det är så himla lätt att se mönster som inte finns, som en klok människa sa på en blogg jag läste häromdagen; Det blir som horoskop-syndromet – allt stämmer in.

Men det ger mig ändå någon slags tröst, att det går att se ett mönster. Därför håller jag nog ändå fast vid teorin att det finns där, mönstret, för det skadar ju liksom ändå ingen.  Så jag lägger långsamt ihop panikångestattackerna i mina tonår, mörka perioder fulla av stress då jag slutat äta, en känslighet som gjort att jag aldrig klarat av att se skräckfilmer och gråtit till varenda film jag sett som innehållit minsta uns av ledsenhet, en öppenhet som gjort att andras smärta ofta suttit lika mycket i mig, en undran om ifall andra känner lika mycket som jag.

Allt det där kanske betydde något, kanske inte, men det var för drygt ett år sen som jag nu kan se att det verkligen började gå utför. Långsamt hade jag nötts ut av allt asylarbete även om jag inte märkte det själv än. På våren förra året började det dessutom skaka i min relation och innan jag ens hade hunnit fatta vad som hände stod jag där med ett hjärta som var krossat, nej mosat, till oigenkännlighet. Jag åt ingenting på en månad, tog mig igenom skolan som i en dimma(och klarade den som tur var med nöd och näppe), och pendlade mellan förtvivlad sorg och en otrolig eurfori som tog uttryck i form av en sjuk social förmåga. Jag svängde mellan att hata mig själv, försöka förstå varför hon inte ville ha mig och en känsla av att jag aldrig varit snyggare. Panikångestattackerna(som oftast dök upp i samband med alkohol) och som blivit frekventare under det senaste året dök med ens upp flera gånger på bara en månad.

Den våren blev trasslig och jobbig och när sommaren kom hade jag inte så mycket ork kvar. Första veckan låste jag in mig på mitt mörka rum och tittade på serier utan att träffa en levande människa. Men mitt schema var fullbokat för resten av sommaren(som ändå skulle vara ”min lediga sommar” = nästan inget jobb) för efter att ha blivit lämnad hade ett hål i kalendern blivit min största skräck. Så jag drog upp persiennen och gjorde en rivstart för att snabbt komma upp i hundratio. Mitt hjärta värkte fortfarande så jag hade svårt andas på kvällarna, men jag försökte att inte låtsas om det. Tillslut stod jag dock inte ut längre, drack upp den kvarglömda vinflaskan i min ensamhet och skickade ett tafatt sms. Tack vare det där smset hittade vi tillbaka till varandra och för första gången på tre månader kunde jag andas igen. Men min sommar hade bara börjat . Jag åkte och jobbade utomlands i några veckor och hann sedan både åka till flera ställen i Europa och runt halva Sverige.  Jag var bostadslös och hade därför egentligen ingenstans att åka och vila, inte för att jag hade tid med det ändå. Samtidigt som jag levde mitt liv i en kappsäck så försökte jag och min kärlek också lappa ihop allt det som gått snett, jag försökte hitta tilliten igen, och bara det var en pärs.

Så med ens var sommaren nästan över, vilket var jobbigt för alla men kanske ännu värre för mig. Allt jag kände var nämligen en växande panik. En panik över att denna sommaren hade varit ett hopp om att få en paus, en paus att vila, att andas, men att det hoppet långsamt hade krossats ju längre sommaren gått. Även fast det nu var mitten på augusti så hade jag inte fått någon som helst vila, varken emotionellt, kroppsligt eller intellektuellt. Terminstarten blev därför bara ytterligare en stressfaktor – för hur skulle jag kunna vila när terminen dragit igång igen? Med den känslan närmade sig sommarens slut med stormsteg och min panik bara växte – för hur skulle jag orka?

 

Ett annat perspektiv

Standard

********** OBS! Triggervarning! Psykisk hälsa/självmord/död *********

 

Ibland undrar jag om allt hade varit annorlunda ifall jag hade fått en fysisk sjukdom istället.  Jag lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och jag hörde inget av den övergivenhet jag känner i hans röst. Hade allt varit annorlunda om jag hade haft cancer ? Hade det varit mer uppenbart att jag stirrat döden i vitögat om det hade varit en cancersvulst som varit min fiende och inte mitt psyke? Hade allt varit mindre tilltrasslat då? Hade allt gjort mindre ont eller mer?

Det kanske är konstigt att tänka så, men för mig var min depression, min ångest, minst lika verklig som cancer. Den gav mig värk i kroppen, jag sov större delen av min tid, jag orkade ingenting och jag magrade bort och det gjorde alltid ont – alltså var många symptom liknande de som cancerpatienter upplever. Ångesten var cancersvulster på min själ och den hade tagit kål på mig tillslut om jag inte hade fått hjälp. Men hade allt varit annorlunda om svulsterna suttit i min kropp och inte i min själ? Jag kan inte låta bli att undra.

Mina bästa ångestknep

Standard

Alla har säkert sina egna knep för att slippa de där jobbiga känslorna, men här är topp tre för mig:

1. Socker. Raffinerat socker i vilken form som helst fungerar alltid för mig. Socker ger njutning och en kick som mitt psyke tackar för, mina tänder däremot är mer skeptiska.

2. Serier. Jag tittar på diverse amerikanska komediserier i sträck när jag inte orkar med mig själv och livet längre. Jag har ganska simpel humor och de gör mig faktiskt nästan alltid gladare. Nu har det gått så långt att jag mår jättemycket bättre bara jag hör introt till ”How I met your mother”.

3. Tryck och värme på bröstet. Ångest är en väldigt fysisk känsla och jag kan tydligt känna hur den sitter i bröstet. Som en blandning av något som gnager och något som trycker, som jag beskrev i förra inlägget. Därför är det faktiskt ytterst effektivt när någon lägger sig på min bröstkorg. Det är som att det fysiska trycket på något sätt jämnar ut det psykiska och som att den kroppsliga värmen smälter bort resten. Tyvärr har en ju inte alltid en människa att tillgå som är villig att lägga sig på en, dessutom brukar det bli obekvämt för den personen ganska snabbt. Därför har jag också upptäckt att det fungerar bra med diverse djur. Katter är bäst för de kan ligga still länge, men en hund(stor eller liten, allt efter smak) eller en liten råtta kan också fungera.

Ångest

Standard

Wikipedias definition av ångest:

Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädslanervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara.

Dessutom står det:

Stark eller mycket långvarig ångest kan leda till apati och orkeslöshet, eftersom ångesttillstånd är mycket energikrävande.

 

För mig är ångest en galopperande grop i mitt bröst. Något som sakta äter sig in mitt i bröstkorgen men som aldrig kommer ut på andra sidan. Något som gnager, nöter, trycker. Som aldrig tar sig utanför min torso men som förlamar hela min kropp och gör hela mitt sinne tungt. Som sitter i psyket men oundvikligen också befinner sig i kroppen. Något som är odefinierbart men samtidigt är så fruktansvärt påtagligt för mig. Som är osynligt för alla andra men inte för mig. För mig är ångest något som känns så mycket så jag tycker det är märkligt att det inte syns på utsidan.

Gällande den andra meningen på wiki så blev jag bara glad av att läsa den. Med ens finns det liksom något som backar upp det faktum att jag inte orkar ta mig upp ur sängen de dagar som ångesten härjar som värst. Att det inte är konstigt att jag under ångestperioderna har sovit tio timmar om natten och inte har orkat göra särskilt mycket alls.

Samtidigt blir jag också fascinerad. Tänk att något ”som bara sitter i huvudet” faktiskt bränner riktig energi som finns i kroppen? Coolt ändå hur huvud och kropp sitter ihop. Men det blir aldrig, aldrig coolt med ångest.

Meningslösheten

Standard

************* OBS! Triggervarning! Psykisk ohälsa/självmord/död ************

Jag misstänker att de flesta någon gång har ifrågasatt vad vi gör här. Vad vårt liv har för mening. Och självklart hade jag också gjort det, särskilt under mina tonårs panikattacker. Men när jag blev deprimerad så var det som att dessa funderingar inte bara fanns i min hjärna längre. Med ens hade de spridit sig, som cancersvulster, till min själ och med ens såg jag inte bara meningslösheten, jag kände den. Jag såg världen med en ny klarhet, såg det dis av meningslöshet som täckte den och som jag tidigare bara hade skymtat.

Det var då som självmordstankarna började ta allt större plats i mitt medvetande. Jag hade väl lekt med tanken någon gång tidigare, men då hade jag alltid dragit slutsatsen att jag aldrig skulle våga göra det. Nu blev den avlägsna tanken med ens verklighet. Till en början låg den mer i bakhuvudet och ploppade bara upp ibland. Men så småningom hade den infunnit sig så många gånger så jag började tänka på praktikaliteter. Hur skulle jag ta livet av mig? På vilket sätt skulle jag gå till väga för att våga? Vilka sätt hade jag möjlighet till? Att hänga sig var på tok för läskigt, att kasta sig ut från något likaså. Allra helst hade jag tagit piller, men jag hade inte tillgång till så mycket starka mediciner så det skulle fungera. Tanken låg kvar i huvudet ett tag och jag övervägde att googla på ”lätt och smärtfritt sätt att ta livet av sig”. Innan jag hann göra det så fick jag dock en ljus idé. Självklart så skulle jag gasa ihjäl mig själv med hjälp av en bil som jag sett i så många filmer! Allt som behövdes var en lång slang och att jag lånade en bil. Dessutom löste det ett av mina allra största problem, jag ville nämligen inte att någon av mina nära och kära skulle behöva traumatiseras ytterligare genom att hitta mig död. Om jag gjorde det i bilen skulle jag kunna köra långt bort och antingen låta en oanande främling hitta mig eller jag kunde till och med sätta upp en lapp i fönstret så de slapp gå nära.

Jag gick dock i terapi och dessutom trappade jag ner allt mer på det engagemang som gav mig all ångest och plötsligt hade dessa tankar långsamt bleknat. Minnet av dem är dock fortfarande klart. Hur meningslöshetsglasögonen fick mig att se allt annorlunda och hur min ångest jagade mig allt närmare dessa tankar. Men jag tappade glasögonen och ångesten är nu, tack vare mina mediciner, en sällsynt besökare.

Och det jag vill säga – om det finns någon därute som känner som jag gjorde då – DET SKA INTE VARA SÅ. Det är vad jag önskar att någon hade sagt till mig i vintras(och vilket min terapeut tillslut faktiskt gjorde). De där glasögonen kan verka vara dina vänner och ångestens bett i bakhasorna kan göra extremt ont, men det finns hjälp, det finns lösningar även om det inte är så för dig just nu. I din värld finns det inga lösningar, i din värld är allt lösningslöst för allt är meningslöst. Men det är inte den riktiga världen, det är inte den riktiga du som tänker så. För världen är kanske meningslös, kanske är den inte det men i vilket fall så ska inte de där glasögonen sitta på din näsa.