Är det föräldrarnas fel?

Standard

Inom den psykoanalytiska traditionen så handlar mångt och mycket om föräldrarna och uppväxten. Det är i minnen av dessa som en ska rota runt i och hitta svaret till allt det som går fel idag. Vissa dagar tycker jag det låter som skitsnack, men andra dagar kan jag inte låta bli att undra om det inte ligger en hel del i det ändå.

Mina föräldrar var här och hälsade på i helgen. Det var jättefint och jag blev verkligen glad över att de kom eftersom de inte varit här någon längre gång de senaste åren och de inte alls har varit här sen jag flyttade och blev sambo. Dessutom kändes det kul att visa upp det som är mitt hemma nu för tiden och sist men inte minst så är mina föräldrar väldigt söta och roliga, jag älskar dem väldigt mycket. Men ändå ledde deras knappt tre dagar långa besök till en hel del ångest och oro. Allt gick egentligen ganska bra fram tills vi gick vilse i Köpenhamn och utsvultna och trötta inte hittade någonstans att äta(som så ofta är fallet på nya platser). Jag bara kände hur jag blev surare och surare tills jag var surare än ättika. Varför kunde inte mina föräldrar ha förberett sig en aning när det nu var de som ville åka till Köpenhamn? Kunde de inte ha kollat upp ett enda matställe när 20 års semestererfarenhet borde ha lärt dem att det alltid är ett problem? Varför är de såna hopplösa lantisar? Varför pratar vi inte med varandra utan bara går och går utan att komma till ett beslut? När vi tillslut satte oss ner och åt så blev allt lite bättre men senare på kvällen när vi skilts åt kunde jag ändå inte låta bli att tänka på alla dessa frågor igen.

Sedan slog det dåliga samvetet in med all kraft. För det hela började ju egentligen med att jag oroar mig för dem, alltid oroar mig och vill deras bästa. Detta leder till en onaturlig beskyddarinstinkt som jag försöker göra mig av med eftersom de faktiskt inte behöver beskyddas, de är ju vuxna människor som hittills klarat sig 50 år på jorden utan min hjälp. Dessutom leder det till en sån galen prestationsångest för min del att jag bara måste försöka bli av med dessa tankar. En blandning av detta ansvar, prestationsångest och samtidigt en motstånd mot dessa känslor kombinerat med hunger gjorde mig citronsur. Men i efterhand så insåg jag ju att de säkert inte hade en så farligt jobbig upplevelse, de var bara trötta och hungriga, men det som gjorde det hela till en riktigt tråkig upplevelse var att jag blev sur och otrevlig. När denna insikt ramlade in plågades jag hela kvällen av det dåliga samvetet. Varför kan såna skitsaker bli så stora när det handlar om ens föräldrar?

Nästa dag tog jag mod till mig och bad om ursäkt(och det krävdes mycket mod eftersom vi inte pratar om något) och självklart sa de precis rätt saker och allt kändes bättre. Sedan så tyckte jag förstås fortfarande att mamma och pappa kunde ha lärt sig lite av sin erfarenhet och kollat upp saker innan, och jag tycker verkligen det är ett problem att vi är så dåliga på att kommunicera.

Men den stora frågan är egentligen, varför låter allt detta så välbekant? Varför är oron för andra och prestationsångesten knutet till detta samma som drev mig in i utmattningen? Varför finns hindret i kommunikationen med mina föräldrar även i så många andra av mina relationer? Är det verkligen såhär eller ser jag bara skenmönster? Svar mottages tacksamt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s