Junkie

Standard

Jag tror att vi alla är junkies på olika sätt. På alkohol, nikotin, eller kanske på min personliga drog – socker. Men sen finns det också mer subtila former av beroende som jag faktiskt tror ibland kan vara farligare än de uppenbara drogerna vi sätter i oss.

Jag tänker mig att det ofta är småsaker, subtila små beteenden som i stort och inte direkt gör någon skada. Det kanske är att skvallra, att underhålla, att säga smarta saker, att höra sin egen röst eller något annat relativt simpelt. Vi kan inte låta bli att göra det för att det ger någon slags kick och vi bygger vår självbild på det. Det är de där kickarna som gör så vi pallar med en ofta ganska jobbig värld, och det är genom att bygga upp vårt självförtroende genom att vara något speciellt – någon speciell – som vi orkar fortsätta vara oss själva dag efter dag. Det känns ju jävligt nice att vara den som alltid vet allt om alla, att vara den roliga eller att vara den intelligenta. Det är också de här dragen som gör att folk lägger märke till oss och vill vara med oss, för det är inte bara vi själva som bygger upp vår självbild med de här beteendena – våra vänner bygger också bilder av oss baserade på dessa egenskaper.

Kanske är jag ute och cyklar men på mig stämmer den här teorin i alla fall väldigt bra. Och det var också mitt beroende som ledde till mitt fall – som det ju allt som oftast är. Mitt beroende är att ta hand om folk. Att finnas där, att lyssna, att vara den som hör av sig, att stötta och supporta. Jag kan ofta hitta mig själv på en fest, sittandes i ett hörn och prata förtroligt med någon som jag bara känt ytligt innan – de har fastnat i mitt empatiker-nät och utan att jag riktigt vet hur det går till så har de avslöjat flera av sina stora hemligheter för mig. Jag har alltså hittat ett effektivt sätt att knyta folk till mig och samtidigt har jag funnit ett sätt att rättfärdiga min existens här på jorden – genom att finnas för andra har mitt liv både mening och det kompenserar för all skit som jag också bidrar med till denna värld.

Sakta men säkert gjorde detta beroende att jag började rulla utför och med ens hamnade jag med en sjukskrivning och en depression i famnen. För tillslut ledde mitt behov av att rättfärdiga min existens till att jag tog på mig alldeles för tunga saker, jag tog hand om folk som jag faktiskt egentligen inte hade möjlighet att ta hand om eftersom deras öde låg i andras händer. Men jag fortsatte ändå, stretade på för det gav mig kickar och det gav mig beundran från folk runt mig. Men dessa människor som jag tog hand om började också bli mina värsta fiender. För så fort de ringde fick jag en klump i magen, och jag gick ofta och hade obeskrivlig ångest eftersom det kändes som att, fast jag inte hade makten att förändra, ändå hade ansvaret för att göra den spillra till liv som de nu hade mer uthärdlig. Och det finns faktiskt inget så tungt som att ha en annans människas liv i sina händer. Detta ansvar som samtidigt höjde mig till skyarna drog mig också ner i djupet och helt plötsligt hade jag tappat bort mig själv och meningen med att leva.

Ungefär samtidigt insåg jag också att mitt beroende även hade lett till andra oförutsedda konsekvenser. Jag noterade nämligen att det också gick ut över mina relationer, att jag ovillkorligt öppnade mitt hjärta för alla jag tyckte om och glömde bort mig själv. Tillslut blev det svårt för mig att ens finnas i mig själv… Dessutom började jag få väldigt svårt att separera mina problem från andras problem. Mina vänners våndor blev med ens mina och linjen mellan mig och andra blev allt blurrigare och otydligare.

Det svåraste med hela situationen var dock att jag inte kunde jag inte låta bli att fundera över om hela problemet låg hos mig. För även fast jag är mycket väl medveten om att mina vänner tycker om mig för mig och de aldrig menat att tynga ner mig, så kunde jag inte låta bli att undra… Var det min förmåga att lyssna och gräva sig in under deras skal som fick dem att från början bli mina vänner? Vill de ens vara vänner med mig om jag släpper det där ohälsosamma omhändertagande draget jag bär på? Hur ska jag ens kunna sluta lyssna och ta hand om så fruktansvärt mycket, när det är det som jag får kickar av? När hela min självbild bygger på det? Hur ska mina vänner helt plötsligt kunna hänga med på denna häftiga sväng?

Jag är liksom bara så himla trött på att ta hand om. För ett litet tag, eller en ganska lång period allra helst, skulle jag vilja bli omhändertagen istället. Jag märker dock att jag fortfarande lätt hamnar i fällan. Om det finns någon att ta hand om så hör jag nästan automatiskt av mig och erbjuder ett lyssnade öra. Och det är väl det som ett beroende handlar om – att en inte kan sluta utan kamp. Nu måste jag bara vinna denna kamp och samtidigt komma på hur jag kan fortsätta att lyssna på mina vänner, för det är klart jag vill finnas där för dem! Fast bara på ett bättre sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s