De krackelerade relationerna

Standard

Jag har försökt skriva det här inlägget så många gånger. Jag har skrivit, plitat ner, omformulerat, raderat och börjat om ett antal gånger. Men nu måste det ut, även om det kanske leder till mer problem än lösningar, trots att allt kan tolkas fel eftersom detta är en envägskommunikation. Nu måste det ut, för annars kommer jag inte orka dra upp rullgardinen idag.

Det var mycket som förvånade mig när jag blev sjuk. Samtidigt som det var mycket som inte förvånade mig. Men det som verkligen chockade mig, och som också är det som jag fortfarande grubblar mest på, är mina vänskapsrelationer. Vad hände? När hände det? Vad händer nu?

Min bio-familj är fin, långt ifrån perfekt, men jag älskar dem väldigt mycket. De var mitt hem och min trygghet under de första nitton åren av mitt liv. Men nu bor de långt bort, både de och jag är dåliga på att höra av sig och vi har aldrig varit särskilt bra på att prata om känslor. Därför har jag långsamt skaffat mig en ny familj. En icke-biologisk familj men som ändå varit mitt stöd och mitt allt – jag har betraktat mina närmaste vänner som min familj här. Det är kanske därför detta gör så fruktansvärt ont. Det är kanske därför detta är en av de få saker jag inte kan släppa, kanske därför det fortfarande kan locka fram det där mörkret som jag inte sett på månader.

Jag vet inte vad det var som hände. Jag hade så fullt upp att slåss mot mina inre demoner, att överleva, så jag hann aldrig märka vad som skedde innan allt helt plötsligt var annorlunda, innan jag insåg att de som stått närmast mig helt plötsligt bara kunde skymtas på en avlägsen horisont. Jag vet att jag var ganska omöjlig att ha att göra med när jag var sjuk. Dels för att jag knappt orkade vara utanför mig själv, dels för att min känslo-berg-och-dalbana gjorde så att allt ändrades från tungt svart till blixtrande rött på bara några sekunder. . Jag slöt mig inom mig själv, var inte mig själv längre och drog mig långsamt bort från världen. Jag förstår att det måste ha varit svårt att leva med. Förstår att det måste ha varit svårt att hantera och förstå. Förstår att det måste ha sårat alla dem som stod mig nära så mycket. Jag förstår att de är besvikna på mig.

Men det som äter mig inifrån är inte deras besvikelse, utan min egen. Min besvikelse jag känner inför dem. För jag har alltid lagt ner själ och hjärta i mina relationer, har alltid funnits där när mina vänner behövt mig, har alltid hållit kontakten, ringt och frågat hur de mår, har lyssnat och frågat tills de berättat vad de innerst inne känt. Jag har satt en stolthet i att vara en bra vän. Att ta mig innanför även det hårdaste pansar hos andra och komma dem riktigt nära. Och det som gjorde mig så besviken var väl att känna att de inte gjorde samma för mig. För jag är ganska övertygad om att om jag hade hört att en vän mått dåligt, om jag hade hört den minsta viskning om sjukskrivning och anti-depressiva, så hade jag hört av mig.  Jag hade ringt, smsat, ringt igen, kommit och hälsat på, tvingat dem att prata. Suttit med dem i mörkret, gråtit med dem över världens ondska, skakat dem när de pratat dumheter om att inte orka leva mer, hållit dem när gråten ristat deras kropp. Kanske sätter jag mig själv på piedestal när jag säger detta, men jag tror faktiskt det är sanning. För mig har det alltid varit självklart att höra av sig mer när någon mår dåligt, att envist gnaga mig igenom det där pansaret, till och med när de själva säger att de vill vara ifred. För jag vet att alla vill samma sak – alla vill bli sedda och lyssnade på.

Men det som hände när jag blev sjuk var att jag helt plötsligt kände mig övergiven. Det var ingen som hörde av sig trots att jag inte svarade, det var ingen som höll mig sällskap där i mörkret, det var ingen som mötte min ilska eller bevittnade min sorg. Alla tassade runt och drog sig undan, och jag förstår verkligen varför. Men ändå kan jag inte låta bli att vara besviken. Jag kan inte låta bli att sörja. För hur kan så mycket fantastisk kärlek på grund av en depression förvandlas till obekväma telefonsamtal och sneda betraktande blickar? Hur kan denna närhet bytas mot denna smärtsamma distans?

Jag har inga svar på alla dessa frågor som gnager på mig. Men jag misstänker att min kärleksrelation också har med det hela att göra. Jag tror att mina vänner tyckte att jag blev parig och tråkig och bara brydde mig om min kärlek. Och det är sant, min kärlek är mitt allt och jag flyttade ifrån en av mina vänner för att bli sambo. Och till viss del beror det säkert på kärlekshormoner som drar in mig en lite väl tight tvåsamhet, men det som gör mig ledsen är att se att mina vänner inte verkar se att det finns mer. Att min kärlek var den enda som förstod mig. Att hon var den enda som inte ifrågasatte min ilska och min sorg utan lät den ta plats. Att hon var den enda som inte hela tiden försökte laga mig utan lät mina känslor härja fritt. Att hon var den enda som kunde se att jag behövde förändras för att ta mig ur det här, att hon uppmuntrade mig till att släppa det som tyngde mig och låta mig bli något annat. Hon verkade vara den enda som inte var så fäst vid mina omhändertagande sidor så hon inte kunde uppmuntra mig till att släppa dem. Hon var den enda som verkade förstå att jag var trött på att vara mammig, omhändertagande och snäll och istället ville bli smart, snygg och rolig. Hon var den enda som visste vilken skräck det var som jagade mig, för hon hade varit med om det själv. Sen så betyder ju inte detta att allt gick som en dans mellan oss. Det är tungt och hårt att vara ihop med någon som inte har någon kärlek eller värme kvar att ge. Som bara är ett skal av sig själv. Som vill sluta ta hand om så fruktansvärt mycket men fortfarande inte insett att en aldrig helt kan sluta ta hand om för att vara en bra människa. Vi har aldrig bråkat så mycket som det senaste halvåret. Våra grannar måste ha undrat vad vi höll på med när vi smällde i skåpsdörrar och rev halva möblemanget. Men hon mötte i alla fall min ilska, mötte min sorg och nu är vi påväg mot en bättre plats.

Med mina vänner går det långsammare. Vilket ju är förklarligt eftersom vi inte har daglig kontakt på samma sätt. Men också för att besvikelsen, från båda håll, har växt sig till en gigantisk mur som jag inte vet om någon utav oss orkar ta sig upp för. Med några har jag långsamt kunna krypa framåt, vi tar myrsteg mot en annan relation. Med någon har det enbart krävts ett enda samtal för att allt ska kännas bättre. Men fortfarande är det mycket som gör ont. Många som gör ont. För jag vet att mina vänner pratar om mig bakom min rygg och säkert undrar var den kärleksfulla person de kände tagit vägen. Vet att vi har det mesta av jobbet framför oss. Men jag hoppas att vi i en framtid kan mötas på nya villkor, att de kan möta den snygga, smarta och roliga person som jag vill vara nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s