Historien #1 – annorlunda redan från början och ett krossat hjärta

Standard

Hur fan ska en veta var allt började? Jag har ingen aning. Har jag varit annorlunda redan från början? Det finns en del i mig som gärna säger ja, kanske mest för att det ger någon slags förklaring. Den bästa förklaring jag hittat än så länge. Och på ett sätt är det väl sant, ingen är den andra lik. Men å andra sidan finns det något i mig som stretar emot och säger att jag bara borde släppa det där, eftersom vi alla är olika så är inte jag så himla annorlunda heller. Och också för att det är så himla lätt att se mönster som inte finns, som en klok människa sa på en blogg jag läste häromdagen; Det blir som horoskop-syndromet – allt stämmer in.

Men det ger mig ändå någon slags tröst, att det går att se ett mönster. Därför håller jag nog ändå fast vid teorin att det finns där, mönstret, för det skadar ju liksom ändå ingen.  Så jag lägger långsamt ihop panikångestattackerna i mina tonår, mörka perioder fulla av stress då jag slutat äta, en känslighet som gjort att jag aldrig klarat av att se skräckfilmer och gråtit till varenda film jag sett som innehållit minsta uns av ledsenhet, en öppenhet som gjort att andras smärta ofta suttit lika mycket i mig, en undran om ifall andra känner lika mycket som jag.

Allt det där kanske betydde något, kanske inte, men det var för drygt ett år sen som jag nu kan se att det verkligen började gå utför. Långsamt hade jag nötts ut av allt asylarbete även om jag inte märkte det själv än. På våren förra året började det dessutom skaka i min relation och innan jag ens hade hunnit fatta vad som hände stod jag där med ett hjärta som var krossat, nej mosat, till oigenkännlighet. Jag åt ingenting på en månad, tog mig igenom skolan som i en dimma(och klarade den som tur var med nöd och näppe), och pendlade mellan förtvivlad sorg och en otrolig eurfori som tog uttryck i form av en sjuk social förmåga. Jag svängde mellan att hata mig själv, försöka förstå varför hon inte ville ha mig och en känsla av att jag aldrig varit snyggare. Panikångestattackerna(som oftast dök upp i samband med alkohol) och som blivit frekventare under det senaste året dök med ens upp flera gånger på bara en månad.

Den våren blev trasslig och jobbig och när sommaren kom hade jag inte så mycket ork kvar. Första veckan låste jag in mig på mitt mörka rum och tittade på serier utan att träffa en levande människa. Men mitt schema var fullbokat för resten av sommaren(som ändå skulle vara ”min lediga sommar” = nästan inget jobb) för efter att ha blivit lämnad hade ett hål i kalendern blivit min största skräck. Så jag drog upp persiennen och gjorde en rivstart för att snabbt komma upp i hundratio. Mitt hjärta värkte fortfarande så jag hade svårt andas på kvällarna, men jag försökte att inte låtsas om det. Tillslut stod jag dock inte ut längre, drack upp den kvarglömda vinflaskan i min ensamhet och skickade ett tafatt sms. Tack vare det där smset hittade vi tillbaka till varandra och för första gången på tre månader kunde jag andas igen. Men min sommar hade bara börjat . Jag åkte och jobbade utomlands i några veckor och hann sedan både åka till flera ställen i Europa och runt halva Sverige.  Jag var bostadslös och hade därför egentligen ingenstans att åka och vila, inte för att jag hade tid med det ändå. Samtidigt som jag levde mitt liv i en kappsäck så försökte jag och min kärlek också lappa ihop allt det som gått snett, jag försökte hitta tilliten igen, och bara det var en pärs.

Så med ens var sommaren nästan över, vilket var jobbigt för alla men kanske ännu värre för mig. Allt jag kände var nämligen en växande panik. En panik över att denna sommaren hade varit ett hopp om att få en paus, en paus att vila, att andas, men att det hoppet långsamt hade krossats ju längre sommaren gått. Även fast det nu var mitten på augusti så hade jag inte fått någon som helst vila, varken emotionellt, kroppsligt eller intellektuellt. Terminstarten blev därför bara ytterligare en stressfaktor – för hur skulle jag kunna vila när terminen dragit igång igen? Med den känslan närmade sig sommarens slut med stormsteg och min panik bara växte – för hur skulle jag orka?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s