Ilskan

Standard

Ilskan har aldrig varit min vän. Den har varit något mörkt som jag jobbat på att trycka ner, allra mest på grund av att jag alltid hatat konfrontationer, och som bara pyst ut vid enstaka tillfällen för att sedan blekna lika fort som den uppstått. Därför var det ganska chockartat när min utmattningsdiagnos gick över från att bestå till huvuddelen av ångest och ledsamhet till att till stor del formas av glödande röd ilska. Någonstans mitt i min sjukskrivning började jag med ens med en otrolig enkelhet se rött för minsta lilla sak. Alla människor, och allra mest mina nära och kära, drev mig till vansinne genom sitt blotta existens.

Piken kom när några vänner sov över hos mig och min dåvarande vän-sambo för att gå på ett stort event i närheten. Jag klarade inte av deras närvaro, klarade inte av någons närvaro, och var tillslut tvungen att ta min cykel och trampa som att det gällde livet för att inte skälla ut alla som befann sig i min lägenhet just då. I ilsken desperation ringde jag en vän som alltid peppat mig att bli mer arg och fick det bästa svaret av alla: ” Det låter som att du håller på att bli normal.” Jag lät kvällskylan kyla bort resten av ilskan men irritationen låg kvar och glödde inom mig. Det skulle ta över ett halvår innan den långsamt skulle tyna bort.

Det var en märklig känsla för mig att gå runt och vara arg hela tiden. Innan har alltid tårarna och ledsenheten legat mig närmare än ilskan men nu var jag med ens så förfärligt arg istället. Det var chockerande men också extremt befriande. Det kändes som att någon löst mig från mina bojor och jag med ens fick svängrum att vara mig själv, att säga vad jag tyckte och tänkte och inte bara kompromissa på mig själv hela tiden. Sen var det tyvärr inte så många som jag i slutändan vågade konfrontera med min ilska, men att ända ha den där var i sig en befrielse.

Nu såhär i efterhand är jag ändå glad att den försvann. Det var helt väldigt jobbigt att ibland svänga från relativt glad till galet frustrerad på tre röda sekunder. Det var jättekonstigt att gå runt och vara arg på alla de en tycker om. Men jag sörjer den också. För den där friheten var fantastik och det var underbart att inse att ilskan är ett vapen som ofta berövas oss alla men speciellt kvinnorna. Nu blir jag inte arg alls lika lätt men jag hoppas ändå att ilskan blivit min vän och kommer stå mig bi i framtiden. För skillnaden mellan alla de andra känslor jag drabbades av under min sjukdomstid och ilskan är att den är produktiv. Ilskan gör oss starka, gör oss handlingskraftiga medan ångest bara binder en till sängen. Och det var därför ilskan inte enbart var en negativ upplevelse till skillnad från mycket annat som skett under det senaste året. Och det är därför dörren fortfarande står öppen för den ibland medan ångesten och oron blir körda på porten så fort jag orkar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s