Meningslösheten

Standard

************* OBS! Triggervarning! Psykisk ohälsa/självmord/död ************

Jag misstänker att de flesta någon gång har ifrågasatt vad vi gör här. Vad vårt liv har för mening. Och självklart hade jag också gjort det, särskilt under mina tonårs panikattacker. Men när jag blev deprimerad så var det som att dessa funderingar inte bara fanns i min hjärna längre. Med ens hade de spridit sig, som cancersvulster, till min själ och med ens såg jag inte bara meningslösheten, jag kände den. Jag såg världen med en ny klarhet, såg det dis av meningslöshet som täckte den och som jag tidigare bara hade skymtat.

Det var då som självmordstankarna började ta allt större plats i mitt medvetande. Jag hade väl lekt med tanken någon gång tidigare, men då hade jag alltid dragit slutsatsen att jag aldrig skulle våga göra det. Nu blev den avlägsna tanken med ens verklighet. Till en början låg den mer i bakhuvudet och ploppade bara upp ibland. Men så småningom hade den infunnit sig så många gånger så jag började tänka på praktikaliteter. Hur skulle jag ta livet av mig? På vilket sätt skulle jag gå till väga för att våga? Vilka sätt hade jag möjlighet till? Att hänga sig var på tok för läskigt, att kasta sig ut från något likaså. Allra helst hade jag tagit piller, men jag hade inte tillgång till så mycket starka mediciner så det skulle fungera. Tanken låg kvar i huvudet ett tag och jag övervägde att googla på ”lätt och smärtfritt sätt att ta livet av sig”. Innan jag hann göra det så fick jag dock en ljus idé. Självklart så skulle jag gasa ihjäl mig själv med hjälp av en bil som jag sett i så många filmer! Allt som behövdes var en lång slang och att jag lånade en bil. Dessutom löste det ett av mina allra största problem, jag ville nämligen inte att någon av mina nära och kära skulle behöva traumatiseras ytterligare genom att hitta mig död. Om jag gjorde det i bilen skulle jag kunna köra långt bort och antingen låta en oanande främling hitta mig eller jag kunde till och med sätta upp en lapp i fönstret så de slapp gå nära.

Jag gick dock i terapi och dessutom trappade jag ner allt mer på det engagemang som gav mig all ångest och plötsligt hade dessa tankar långsamt bleknat. Minnet av dem är dock fortfarande klart. Hur meningslöshetsglasögonen fick mig att se allt annorlunda och hur min ångest jagade mig allt närmare dessa tankar. Men jag tappade glasögonen och ångesten är nu, tack vare mina mediciner, en sällsynt besökare.

Och det jag vill säga – om det finns någon därute som känner som jag gjorde då – DET SKA INTE VARA SÅ. Det är vad jag önskar att någon hade sagt till mig i vintras(och vilket min terapeut tillslut faktiskt gjorde). De där glasögonen kan verka vara dina vänner och ångestens bett i bakhasorna kan göra extremt ont, men det finns hjälp, det finns lösningar även om det inte är så för dig just nu. I din värld finns det inga lösningar, i din värld är allt lösningslöst för allt är meningslöst. Men det är inte den riktiga världen, det är inte den riktiga du som tänker så. För världen är kanske meningslös, kanske är den inte det men i vilket fall så ska inte de där glasögonen sitta på din näsa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s