Vi lever i en mörk värld

Standard

Jag lärde mig, när jag läste min första termin på universitetet, att de deprimerade är de som ser sig själv och världen klarast.  Alla andra klarar inte av att se världen som den är, för om vi gick omkring och insåg verkligheten hela tiden så skulle vi bara falla ihop till en liten blöt pöl av ledsenhet. Och när utmattningen slog ner på mig ordentligt så kunde jag bekräfta detta, det var nämligen det faktum att världen är en skitplats som gjorde det allra tyngst att stiga upp på morgonen. Eller egentligen var det faktiskt den vetskapen som drog mig in i depressionen. Den kom jagandes efter mig, bet mig tillslut i rumpan och fick mig att falla in i mitt eget mörker.

Jag arbetade frivilligt under två år med flyktingar och papperslösa, och om det är några som får ta mycket av den skit som världen har staplat upp så är det denna grupp av människor. Jag träffade ett otal med personer, framför allt unga pojkar, som kom utan familj och vänner, utan sin sociala gemenskap, utan pengar och utan glädje till ett Sverige som inte var särskilt välkomnande. Majoriteten av de som jag träffade hade varit med om jättehemska saker i sitt hemland och sedan tvingats till en obarmhärtig flykt genom hela Europa, en resa jag inte ens skulle önska någon av mina värsta fiender. Och trots detta var det endast en bråkdel som fick stanna. De som blev nekade hade för det mesta inget annat val än att avvika, för de hade ingenting att återvända till. De blev med andra ord papperslösa och tvingades under fler år till ett icke-liv. Det är inte förrän en träffat en person som inte har ett personnummer som en inser hur ofta vi använder det. Tänk dig själv att inte ens kunna låna en bok på biblioteket! Och självklart inte ha rätt till något social stöd, inte ha några möjligheter att få ett jobb, inte ens ha självklar rätt till skola och sjukvård. Tänk dig sen att försöka hjälpa dessa människor till att ändå kunna leva ett någorlunda normalt liv! Bara att hitta en bostad var oftast en mardröm. Och tanken på att en har en annan människas liv i princip vilande på sina axlar gjorde många av mina kvällar till ångestmoln. Men det allra värsta var ändå inte detta, det allra värsta var att med ens inse sin priviligerade plats. Att även om jag hade ångest, så var det ju knappast något att komma med om en jämförde med de jag hjälpte som hade förlorat sitt liv, sitt land, sitt språk och sin familj. Som blev tvingade att lägga sitt liv i händerna på en statlig myndighet som inte ens jag, som icke-rasifierad, någonsin har fått ett bra bemötande från. Min ångest blev liten i jämförelse med deras, men ändå rev och slet den i hela min kropp. Ett tungt moln lade sig över mitt huvud så fort telefonen ringde och mitt livshopp krossades långsamt under dessa år. Det näst värsta var att känna sig så fruktansvärt hjälplös. Att även om jag var så fruktansvärt priviligerad så kunde jag inte påverka alls. Det fanns ingen möjlighet alls för mig att ändra de beslut som Migrationsverket tagit, även om jag helst av allt bara ville skaka om alla tjänstemän och fråga vad de tänkte med. Att jag som helyllesvensk som tror mig ha massa inflytande i form av demokrati måste sitta och se på när folk som blivit mina vänner, förvisas till ett liv på flykt. Hjälplösheten, maktlösheten, orättvisan äter mig fortfarande inifrån ibland.

Jag tvingades inse att jag inte kunde fortsätta med asylarbetet när jag ”bara” gick på en musikal som behandlade ämnet och det faktiskt var den som puttade mig in i den kliniska depressionen. Att bara se verkligheten uppspelad framför mig blev för mycket. Det var efter den kvällen som självmordstankarna började snurra och jag tappade taget om den tråd som oftast kallas ”meningen med livet”. Men jag lyckades i alla fall långsamt göra mig av med allt ansvar jag fått inom gruppen. Svårast var det att ge upp kontaktmannaskapet till en kille som jag hjälpt under flera år, och eftersom jag inte mådde så bra så skötte jag det inte så bra heller. Men jag lyckades lägga det bakom mig, hitta sätt att ändå rättfärdiga min ångest och att bygga på min självkänsla, lyckades inse att jag inte kan göra mer än jag orkar.

Men så, igår, fick jag ett meddelande. Min killes nya kontaktperson hörde av sig och berättade att efter 10 månaders väntan så hade han fått avslag. Han som jag hade blivit närmast av alla killar, han som gråtit på min soffa, han som hade varit med om så mycket hemskt att han inte ens hade klarat av att berätta majoriteten av det för mig, han som skrattade så fint, han som var så duktig på sport, han som kämpade för liv och lust med svenskan även fast hjärnan inte ville samarbeta på grund av all stress, han som alltid ville vara stark men om nätterna låg vaken trots allt. Hans hopp krossades under ett kort samtal på Migrationsverket på grund av skäl som inte ens hans advokat förstod. Han som hade blivit hoppfullare ju längre tiden gått, som inte tillåtit sig att tänka på hur det skulle gå om han fick ett nej. Han fick plötsligt se en förfärlig verklighet i vitögat, en verklighet som jag hade sett komma krypande men vägrat att titta på.

Vi har inte pratat på snart två månader, jag känner fortfarande ångest så fort jag gör något som har med asylarbetet att göra och dessutom tror jag att han är besviken på mig och han har svårt att förstå mitt problem(vilket jag kan förstå – ur hans synvinkel har ju jag allt, hur kan jag då må dåligt?), men det betyder inte att det här känns mindre. Under de ett och ett halvt år som jag var hans kontaktperson så blev han min vän, min lillebror, mitt barn. Jag försökte lösa alla hans problem och skydda honom från det samhälle som inte ville ha honom. Men trots alla mina ansträngningar så sitter vi nu här. Med ett obegripligt nej. Den riktiga skrikande ångesten har inte infunnit sig för min del, jag kan ha blivit bättre på att hantera den men jag skulle ändå sätta mina pengar på att det är medicinen som håller den borta. Men jag är så oerhört trött. Och det är något som ligger som en tung dimma runt mig. Världen känns lite mer avlägsen och jag vet faktiskt inte om jag kommer komma upp ur soffan mer idag. Och då kan jag bara tänka mig vad min kille går igenom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s