Monthly Archives: augusti 2013

Lugna tider

Standard

En vecka av bara lugn. Inget jobb, ingen skola, inga förpliktelser alls faktiskt. Det går inte att förneka att en blir lite seg av att just bara sega runt men det är också jätteskönt. Att prestationsångesten och kraven är så långt borta så jag otroligt nog bara kan ta det lugnt. Och imorgon ska jag faktiskt hänga med en bästis igen, och det tar inte emot som det gjort länge nu. Det känns inte oöverstigligt att ta tåget, att konversera, att försöka bortse från allt som blivit awkward mellan oss, det känns mest fint att se henne igen. Kanske är det det här som är livet?

Bieffekterna

Standard

Jag har inte tänkt så mycket på dom, vilket jag sällan gör när jag äter medicin. Oftast kommer jag inte på förrän efteråt, när jag slutat, att vissa märkliga fenomen upphör i min kropp. Men nu har jag ändå ätit min medicin så pass länge att jag börjar märka vissa, inte så trevliga, bieffekter. Det kan också vara så att det helt enkelt har tagit lite tid för dem att dyka upp men nu är de i alla fall här med buller och brak. Eller egentligen inte… Snarare har de kommit med tysta små tassande fötter och smugit sig på mig. Allt jag kan göra är att hoppas att de inte är här för att stanna.

Det som egentligen fick mig att inse att min medicin påverkar mig mer än jag trott är att jag i förrgår noterade att jag var kissnödig SÅ HIMLA OFTA. I vanliga fall går jag på toaletten kanske tre-fyra gånger(max!) om dagen men nu hann jag knappt lämna toaletten innan jag var kissnödig igen. Jag började såklart nojja över att jag kanske fått diabetes(lite hypokondrikerdrag har jag allt i mig) ändå tills min kära mumlade nåt om min medicin. Efter lite googlande så kom det fram att ökad kissnödighet är en bieffekt, dock en ganska ovanlig sådan när en äter sertralin. 1-10 på tusen har rapporterat att de lidit av samma problem som jag, men så länge det finns med i listan över bieffekter så är jag nöjd.

Det som dock skedde när jag skummade igenom bieffektslistan var att även andra symptom fastnade för min blick. Bland de allra vanligaste finns huvudvärk och trötthet, vilket jag lider av båda två. Dock har jag svårt att utreda om det beror på medicinen, depressionen eller en för stillasittande livsstil men något skumt är det iaf(jag kan lätt sova 10 timmar per natt, något jag inte egentligen gjort sen min depression var som värst).

Men något riktigt intressant var att ökad svettningar också fanns med på listan. Jag har aldrig varit en värmeälskare. Jag har egentligen aldrig varit något fan av extremtemperaturer åt något håll, jag trivs bäst under vår och höst. Och jag har heller aldrig varit den som svettats minst. Kanske för att jag alltid sett motion som ett nödvändigt ont eller kanske bara för att jag är konstruerad sån. Jag kommer alltid, oavsett hur lite kläder jag har på mig i förhållande till väderleken, fram med iskalla händer men med en torso som pumpar ut svett efter min cykeltur till skolan. Men i sommar har jag faktiskt svettats kopiöst mycket. Förut har jag liksom kunnat stå ut med värmen, men denna sommaren har den eviga svetten och värmen gjort mig galen. Det kan i och för sig delvis ha berott på mina extremt varma arbetskläder men även hemma har jag varit så varm att jag tvingats slänga av mig alla kläder så fort jag kommit innanför dörren. Inte så nice.

Nu kanske det låter som att medicinen gör mitt liv lite svårare att leva. Och ja, det är klart att det vore gött med en bieffektsfri medicin, men jag är ändå tacksam. Den har räddat mig, min själ, min relation, alla mina relationer och mitt liv. Och visst är det jobbigt att springa på toa oftare än jag är van, att svettas som en gris och ofta ha en sjal av trötthet som vilar över en, men jag skulle aldrig byta det mot hur jag kände i vintras.

Är det inte det ena, så är det det andra

Standard

Idag har jag varit lite sur. Purken som min kära kallar det, jag föredrar ordet trumpen(det låter gulligare och får en inte att associera till en skrumpen murkla). Detta beror framför allt på att jag fortfarande inte kommer överens med min kropp.

Som tidigare nämnt har vi ju aldrig varit bästa polare, men nu har det liksom gått från en viss distans till någon slags skadeglädje från kroppens sida. För ja, nu är det mycket som varit paj med den i snart ett år och jag kan inte låta bli att undra om kroppen gör det av ren illvilja.

Och en blir ju så trött… För även om vi i vår kultur ofta separerar kropp och själ så går det ju inte att komma ifrån att de påverkar varandra. Dessutom är det ju jävligt trist att traska runt i en kropp som alltid har ont någonstans eller som kräver någon slags behandling hela tiden.

Inom snar framtid ska jag skriva ett snaskigt inlägg om mina krämpor(flera av de kroppsdelar som kommer behandlas ser sällan dagsljus, så håll i hatten) men just idag nöjer jag mig med att trumpet klaga över åkommorna och dirigerar er till en annan awesome blogg som jag fått mycket hjälp ifrån: http://fittforfight.wordpress.com/

Med mord i blicken

Standard

Du vet, när en liten snubbe sitter tvärs över gången på bussen och pratar för högt/pratar för högt om att det är klart tjejer diskar för det ligger ju i deras gener/pratar för högt om att tjejer diskar för det ligger i deras gener och självklart diskar därför hans flickvän all deras disk/pratar för högt om att det är klart tjejer diskar för det ligger i deras gener och självklart diskar därför hans flickvän all deras disk och dessutom ska han hem och knulla henne som fan nu/ pratar för högt om att det är klart tjejer diskar för det ligger i deras gener och självklart diskar därför hans flickvän all deras disk och dessutom ska han hem och knulla henne som fan nu eftersom hon precis gått ner 5 kilo? Ja du vet, när sånt händer. När en sitter i lugn och ro och lyssnar på detta. När ens händer ligger lugnt knäppta i knät och en tittar behagfullt ut genom fönstret. När ens andetag är lugna och kroppsperspirationen ligger på en låg nivå. När en långsamt, med tankekraft, försöker få sina öron att sluta sig. När en inombords bara ser rött och det enda som syns för din blick är blod och tänder(hans tänder) som flyger genom luften. När du gottar dig i fantasier om hur dina knytnävar träffars hans ansikte. När du känner att din puls ökar och vet att hjärtattacken inte är långt borta. När ni når slutstationen och ni alla går av. När du långsamt, med mord i blicken, går förbi snubben i fråga och stirrar ut honom. När du inte pallar ta fighten för du vet ändå hur den kommer sluta. När du med bestämda steg går därifrån för du vet, du vet att nästa gång så så kommer det inte bara vara fantasier.

Hemma i tröttheten

Standard

Ibland funderar jag på hur mycket platser påverkar en. Jag vet att jag på vissa platser mår jag dåligt, på andra blir jag glad. Men hur är det med dessa som en nästan tar för självklart?

Jag och min kära åkte igår hem till mina föräldrar för att komma bort, för att få lite natur, för att träffa min familj och för att hinna plocka lite bär. Och sen jag kom hit har jag varit så förbenat trött. Trött på det där sättet som jag inte känt på länge. Trött så att jag emellanåt skulle kunna somna där jag sitter, trött så att allt blir lite tyngre.

Som tur är så är vi ju här för att ta det lugnt, så det är inte så mycket jag behöver anstränga mig för att göra. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera var tröttheten kommer ifrån. Beror det på platsen? Känner jag mig så trygg här så att all upplagrad trötthet med ens sköljer över mig? Eller är det något här hemma som gör mig trött? Är jag ovan vid så mycket frisk luft? Sover jag helt enkelt i en för lite säng? Eller har tio veckor av sommarjobb tillslut kommit ifatt mig?

Det tråkigaste är kanske att med tröttheten så försvann allt det bra jag kände förra veckan. Kärleken är som bortblåst och allt känns lite taggigt igen när jag tänker på andra människor. Orken som jag trodde att jag delvis fått tillbaka är som bortblåst. Det enda jag kan göra är att hoppas att tröttheten snart försvinner igen.

 

Att bli bra igen

Standard

Jag har alltid varit en väldigt kärleksfull person.  Jag har sedan tonårstiden blivit kär till höger och vänster, inte haft svårt för att ovillkorligt älska folk jag tycker om och jag har känt så mycket kärlek för mina nära och kära så jag ibland inte vetat var jag ska ta vägen. Men när jag blev utbränd och deprimerad så försvann dessa kärlekskänslor som jag innan levt på, byggt min personlighet på. Det var som att jag var slut på kärlek och allt som fanns kvar är det som jag tidigare beskrivit: ångest, ledsenhet, ilska. Jag slutade tycka om folk i min omgivning, länge fanns det ingen jag kände kärlek för utom min kära. Jag hade gett och gett och gett så jag tillslut hade tagit slut, tagit slut inte bara på kärlek utan faktiskt på allt som var bra i mig.

Men nu, utan att jag märkt det, så har den långsamt smugit sig tillbaka till mitt liv. Den kom obemärkt framför allt eftersom den kom i frånvaron av andra människor. Under sommaren har jag och min kära varit isolerade i en tom studentstad där alla våra vänner begivit sig bort över lovet. Så mer än arbetskollegorna(som är trevliga men ja, mest kollegor) så har jag inte träffat så mycket folk. Men nu i veckan kom dels spanjoren och ekonomen tillbaka och dels fick vi hit världens finaste couchsurfare. Och det var nog mycket tack vare denna fina lilla surfare som jag verkligen fick se att mitt hjärta öppnat sig igen. För han är liksom snäll och rar och cool men inte dömande och han är där och han lyssnar och han delar med sig emellanåt och han verkar tycka om oss. På bara en vecka har han smugit sig i in i min hjärtevrå så att det nu gör lite ont vid tanken på att han ska flytta snart till ett riktigt hem. Jag vill så gärna fråga om han inte vill fortsätta bo här istället, vi har ju trots allt ett ledigt rum, men han har redan tackat ja till ett annat ställe så…

I vilket fall så gjorde det mig i alla fall glad att han kom hit, även om jag inte kunde låta bli att fälla en tår i smyg innan vi sa hejdå, för det var skönt att känna kärlek igen. Kärlek är ju det jag vill känna, jag vill fyllas av bra känslor inte bara av tomhet, ilska och frustration.

Att komma nära?

Standard

Det var något min kära sa ikväll när vi tittade på Dexter. Något om att våga komma nära. Är det så som hon sa, kanske på skämt, kanske inte, att jag är rädd för att komma nära? Är det vad allt det här handlar om egentligen? Är det därför ensamheten jagat mig? Men vad är det jag har varit då, om det inte varit nära?