Monthly Archives: september 2013

Till vännerna(och alla andra)

Standard

Kanske för att det är till er jag ofta omedvetet skrivit. För att ni ofta finns med bakom orden. För att ni ska få lite insikt i kaoset, för att ni ska kunna förstå, för att ni ska få se det som inte alltid går att formulera öga mot öga. För att allt måste ut nu, för att jag är trött på att gömma mig och det jag känner. För att det här är jag. För att det är för allvarligt, för pretto, för töntigt, för mediokert. För att det också är jag. För att jag vill att allt ska lossna nu. För att jag är trött på att vara snäll och trött på att klanka ner på mig själv. För att ni är just ni. För att ni förtjänar att veta allt det jag inte orkat säga.

Läs om ni orkar. Skit i det om det känns obehagligt. Men det vore ändå fint om ni slängde ett öga på det.

PS. Kritik mottages inte – se inlägget ”Bara min ångest” DS.

Det som är motsägelsefullt

Standard

Jag säger att jag känner mig övergiven – men jag hör sällan av mig.
Jag säger att jag känner mig besviken – men jag har aldrig förklarat.
Jag säger att jag saknar er – men jag säger det inte till er.
Jag sörjer allt som var vi – men ni finns ju kvar.
Jag säger saker som gör ont – men jag säger inte förlåt.
Jag tänker på er – men berättar det aldrig för er. 

Men bara så ni vet: Ni är ju bra. Ni är ju bäst. Annars hade ni aldrig blivit mina från början. Ni är som små solar i mitt universum och det är därför det har känts så kallt när jag inte vetat var jag haft er längre.

Och jag vill bara säga förlåt. Förlåt för allt som gjort ont hos er, förlåt för att det blev såhär. Därför säger jag förlåt nu, men ursäktar mig inte. Jag säger förlåt för att ni förtjänar det men vill ändå förklara.

Förklara igen att allt var så mörkt och tungt att jag inte orkade. Jag orkade inte med mig själv, och därför ännu mindre alla andra. Jag orkade inte att andra såg på mig. Jag visste inte vad ni skulle tänka om mig. Och det var också därför jag hade behövt att ni rusat in, rivit murar, gormat och skrikit. För min skull. Jag var den där prinsessan som satt fast i det där tornet och jag väntade på mina riddare. Jag hade behövt bli räddad, jag hade behövt bli sedd. Jag hade behövt er då.

Och det är därför den här ursäkten tagit så lång tid. Det är därför det fortfarande gör lite ont i mig att skriva den, tar emot i mig att skriva den. Det gör fortfarande ont att ingen slogs för mig men jag hade inte heller kraft att slåss för er – och därför säger jag förlåt.

Värdelös

Standard

En av de värsta känslorna som kommer i ångestens spår är värdelösheten. För när ångestmolnet planterat sig i mitt bröst så orkar jag ingenting, vill ingenting. Och även om ni säger annat, även om alla hävdar att det är mig ni tycker om och inte det jag gör, så vem vill i verkligheten hänga med en person som inte orkar göra någonting? Vem orkar hänga med någon som inte vill någonting?

Även fast jag blivit modigare vågar jag sällan visa hur det tar emot. Hur jag bara vill krypa ner under täcket och faktiskt inte göra något alls. Jag sparar det tills jag är ensam hemma, lägger ångesten på hög och låter den spela fritt först när jag allt är tyst och mörkt runtom mig.

För om jag visar er all den där tomheten, den där oviljan, allt det där som tar emot, ja förr eller senare skulle ni tröttna. Tröttna eller bli uppätna av mörkret själva.

Men ibland så kan jag inte hålla det tillbaka. Ibland är motviljan mot världen så stark att jag bara inte orkar mer och jag kan inte tvinga mig att låtsas mer. Låtsas att jag vill och att jag orkar. Det är då värdelösheten sköljer in som starkast och jag har inget att hålla emot den med. För okej att jag är bra, okej att jag är bra när jag är jag, men detta mörker som inte ens orkar titta på de flesta filmer eller ens laga lite mat – hur kan det vara bra? Okej att jag inte behöver prestera och trolla fram fantastiska ting, men den här personen som inte ens orkar gå utanför dörren – jag förstår att den översvämmas av värdelösheten.

Smittan

Standard

Jag ser hur det smittar. Hur mörkret sprider sig och sakta tar över dig om du är för nära. Om du lyfter upp mig när jag inte orkar så tar mörkret sig tid att plantera sig i dig.

Jag ser det och jag känner igen det. Det var ju för att jag mötte mörkret hos andra som det spred sig till mig. Jag vet vilken skada det kan göra.

Därför är jag livrädd. Livrädd att smitta dig, ta ifrån dig ditt ljus. Rädd för att jag inte ens skulle önska min värsta fiende detta, rädd för att jag inte skulle klara det här ensam, rädd för att vara den som förstörde dig. Hur skulle du någonsin kunna förlåta det?

Mörkervatten

Standard

Det är här igen. Mörkret. Den senaste veckan har det smugit sig på mig och nu sitter det där i bröstet. Gnager, äter, trycker. Trycker mig ner under ytan och jag får svårt att se igen. Det blir omöjligt att vilja något igen. Det känns bara bättre när disktraktionen är så stor så jag glömmer bort mig själv, när jag får ligga under täcket. Endast då kan jag glömma det faktum att jag inte kan andas här.

Det gör ont när du anmärker på mitt sätt att utföra vårt jobb, det gör ont när jag ser i dina ögon att du tycker att du är bättre än mig, det gör ont i mig när du inte hinner med mig, det gör ont i mig när du inte är närvarande, det gör ont i mig med din frånvaro, det gör ont i mig att ni är borta, framtiden gör ont i mig och dåtiden gör ännu ondare.

Mitt skydd mot världen är borta. Min skyddande hud är försvunnen och jag är blottad för all ondska, all skit och allt mörkervatten som nu bara kan rinna in i mig. Allt som inte är mjukt som bomull och rosenblad gör hål i mig. Allt sköljer bara över mig.