Kanske för att det är till er jag ofta omedvetet skrivit. För att ni ofta finns med bakom orden. För att ni ska få lite insikt i kaoset, för att ni ska kunna förstå, för att ni ska få se det som inte alltid går att formulera öga mot öga. För att allt måste ut nu, för att jag är trött på att gömma mig och det jag känner. För att det här är jag. För att det är för allvarligt, för pretto, för töntigt, för mediokert. För att det också är jag. För att jag vill att allt ska lossna nu. För att jag är trött på att vara snäll och trött på att klanka ner på mig själv. För att ni är just ni. För att ni förtjänar att veta allt det jag inte orkat säga.
Läs om ni orkar. Skit i det om det känns obehagligt. Men det vore ändå fint om ni slängde ett öga på det.
PS. Kritik mottages inte – se inlägget ”Bara min ångest” DS.