När en bara vill krypa ner under täcket – om pressen och prestationsångesten

Standard

Jag tycker att jag spenderar relativt mycket tid på att fundera kring mina beteenden, mina känslor och det mesta som händer i det här så kallade livet. Det har jag alltid gjort, och under det senaste året har jag bara ägnat ännu mer tid åt att försöka komma underfund med mig själv. Men likväl är det så mycket jag missar, så många uppenbara grejer som passerar mig rakt förbi och, som engelskan pinpointar mycket bättre än svenskan, I just can’t wrap my head around it. Här lever jag med en ständig strävan efter att hitta vad det är som gör att saker går på tok ibland, men ändå gör livet så jag missar riktigt viktiga milstolpar vilket gör det mycket svårare att hitta vägen. Det är som att jag blir så fångad i nuet, dåtiden eller framtiden, i händelserna eller kanske framför allt i känslorna som virvlar i mig så att svaret på den allra uppenbaraste frågan går helt förlorad: Vad var det som fick mig att känna såhär? Perspektivet liksom zoomas in och med ens kan jag inte få överblick hur jag än försöker. Istället ser jag bara smådelar och blir kvarlämnad i ett träsk av detaljer som jag inte vet vad jag ska göra med.

Helgen var hård. Mycket ångest, mycket tårar och en gråtattack vars kaliber det var längesen jag skådade sist. En gråtattack som berodde på just den här inzoomingen som sker ibland och som gör det så svårt för mig att få överblick. Kanske är det en överlevnadsinstinkt men först nu, tre dagar senare, kunde jag börja analysera lite djupare vad det är som händer när pressen väcker det det gamla ångestmonstret. Först idag, när min kära bad mig läsa en artikel gällande råttor, vidgades min vy och poletten föll ner så maskineriet kunde börja jobba. För bara en så enkel förfrågan, en önskan från min kärlek som bara vill mig väl, gjorde så jag fick lust att krypa ner under täcket och gömma mig. Vad är det som väcks till liv när andra ber mig om saker? Vad är det som är så hemskt med andras förväntan? Varför känns det som att jag håller på att kvävas varje gång när någon sätter sin förhoppning till mig även om det gäller en småsak?

Efter lång tid av slit och självanalys känns det som att jag tillslut snubblat över något essentiellt. För det är just den här känslan, den här pressen som lägger sig som en blytyngd över hela mig, som varit boven i dramat hela tiden. Det är andras krav, önskningar och förhoppningar på mig som sätter mig på pottkanten om och om igen.

Men på samma gång som det känns som att jag plötsligt omges av en klarhet som öppnar vägar jag länge letat efter så leder också dessa nya insikter tyvärr bara till mer frågor. Varför känner jag såhär? Hur kan jag sluta att förlamas av prestationsångesten? Hur kan jag göra mig fri från alla krav utan att bara göra mig fri från alla de som kraven kommer från? Går krav och människor ens att separera? Är det inte det som mänsklig interaktion går ut på, ett ömsesidigt utbyte av förtroende, förhoppningar, förväntningar, hjälp och önskningar? Men hur kan i så fall kraven kopplas fri från ångesten?

Med ens står jag här med tusen nya frågor och jag vet inte ens om jag har med läsarna på tåget. Vilka krav är det hon pratar om? Vad har den där människan för vänner egentligen? Vad är det som är så ohanterbart? Och det är väl här själva kärnan till problemet ligger. Mina vänner är underbara och många utav dem ställer förvånansvärt lite krav. Många begär inte ens att jag ska höra av mig längre, vilket för många inte ses som ett krav utan mer som en naturlig del av en relation. Men det är just det, för mig så har allt förvandlats till krav. En vanlig förfrågan om hjälp, en vanlig önskan om att ses, en vanlig vilja att vilja höras ibland blir för mig oöverstigliga krav som förvandlas till monster som lutar sig över mig. Jag vill bara rusa åt andra hållet, försvinna in i intet och bara nå den där kravlösheten som är allt jag drömmer om.

Men tyvärr kan jag inte springa till skogs hur mycket mitt ångestmonster än överfaller mig. Därför får jag nöja mig med att krypa ner under täcket och låtsas som att världen inte finns, och det enbart på grund av en simpel önskan om att jag ska läsa en artikel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s