Att en kan älska något så litet så mycket? – En hyllning

Standard

Små, små fötter som trippar över golvet. Något som rör sig i bokhyllan. Något mjukt som svischar förbi din fot. En mjuk boll som hamnar i ditt knä. En nos som sniffar försiktigt i ditt öra.

Ungefär tre fjärdedelar tittar lite skeptiskt på en när en säger att en har råttor. Den resterande fjärdedelen är antingen djurälskare, har träffat råttor tidigare eller är väldigt bra på att hålla masken. Och jag kan inte säga annat än att det är synd. Dessa små underbara varelser har så mycket personlighet och är smarta, sociala, mysiga, snabba, tillgivna. Innan du vet ordet av har de liksom bosatt sig där inne i bröstkorgen så en blir lite varm bara av att titta på dem.

Våra två små tottisar hämtade vi hem i maj. Det var roligt, spännande och otroligt läskigt. Första dagen fick jag en gråtattack av ren skräck. Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Hur skulle jag kunna ta hand om två små liv när jag knappt kunde ta hand om mig själv? Och mycket gick också fel i början, vi gjorde många misstag och de blev långt ifrån de ultimata råttorna. Men nu sitter jag ändå här en sommar senare och väntar med spänning på att en ny råttis ska ta plats i vårt hem, i vår flock, i vår familj. Det är något med deras sätt att vara, deras sätt att röra sig och reagera som gör det oerhört svårt att inte fästa sig vid dem. De förstår så mycket, är med på så mycket som händer, älskar att utforska och blir en del av allt en gör.

Att höra de där små fötterna som tassar över golvet, att ha en liten varm varelse som litar på en och ser en som dess trygghet, att behövas och få kärlek har delvis varit min räddning. Jag läste i en artikel att husdjur kan motverka lätta depressioner och jag är helt med på tåget. För mig har det alltid varit självklart(efter att växt upp med djur) att djur får en att må bra. Men det blev extra tydligt nu när jag försöker återhämta mig från all ångest att mina små pluppisar gjort det hela mycket lättare. Och mest har det varit de små sakerna som gjort skillnad; att höra deras fötter trippa över golvet, att ha någon att säga hej till på morgonen, att behövas. Och kanske hade det gått bra med vilket djur som helst, men jag misstänker ändå att det gjorde skillnad att det var just råttor. Jag har haft flera olika andra djur och bortsett från hundar så är det faktiskt få djur som mäter sig med dessa små hårbollar. Gå in på vilket råttforum som helst och du kommer märka att att jag inte är ensam om att tycka detta.

Men egentligen spelar allt detta ingen roll. Det enda jag egentligen vill påvisa i detta inlägg är den innerliga kärlek jag känner för dessa djur. Jag vill visa hur Åke och Didrik har invaderat mitt hjärta och nu kan jag inte tänka mig att leva ett liv utan dem. De har inte blivit mina barn, men nästan, för jag jag känner mig lite som en förälder. Jag blir arg när någon talar illa om dem, jag kan sitta och titta på hur de pysslar hur länge som helst och jag får aldrig nog av dem. Jag ser också alla deras brister, men det spelar ingen som helst roll – för mig är de fulländade!

_IGP1849 _IGP2122

Åke och Didrik som små

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s