Jag blir så jävla arg. Så det knakar i fogarna och jag ser röda explosioner inne i mitt huvud.
Jag är så hjärtligt, otroligt, kolossalt förbannad på dessa DUKTIGA KILLAR.
Eller kanske inte så mycket på de duktiga killarna som den jävla uppmärksamhet de får. Och förirra er inte nu, jag pratar inte om de små tysta, jättesnälla, jätteordentliga nördarna/blygisarna/opopulära pojkar som också sitter längst bak och göra sina läxor i fjärde klass. Nej jag pratar om de killar som är tillräckligt coola, snygga och sociala för att gillas av jämnålders men samtidigt är så jävla ordentliga och smarta så att de, när de sätter sin fot på en arbetsplats/en skola/i en föreningslokal, genast blir översköljda av beröm, smicker och uppmärksamhet(i synnerhet av gamla tanter som dessutom blir lite gulligt rosenröda om kinderna så fort de pratar med honom).
Under tiden kan jag ha harvat på med precis samma jobb, på ett mer strukturerat sätt, men med precis samma resultat och med precis samma idéer. Skillnaden är bara att när han säger idéerna så lyssnar någon. För han är ”såååååå duktig”.
Då får jag lust att ställa mig upp och skrika:
MEN VAD FAN, JAG HAR VARIT DUKTIG HELA MITT JÄVLA LIV!!!
ångesthörnan 