Ett namnlöst brott – text skriven för min skrivcirkel utifrån skräckbokscitat

Standard

Ett litet tomt och mörkt rum. Allt som finns är en sliten säng med sängkläder som rispar mot min kind och inte ger något skydd mot den krypande känslan. Och ett skumrask. Ett skumrask där konturer och hörn knappt går att ana, men jag ändå inte kan fly undan förnimmelsen att väggarna är nära, att det inte finns någon plats här inne. Några få ljusstrimmor som silar in genom den grådaskiga gardinen är allt som skiljer skumrask från totalt mörker. De strilar ner på ett slitet linoleumgolv som tillhör en annan värld, en annan tid. Mina ögon fastnar i ljusprickarna som strålarna lämnar för att sedan följa den lilla stig, skapad av tid och slitage, som leder bort från de grå plättarna av ljus. Det är en nästan osynlig stig för den som inte vandrat den förut, som inte ägnat dagar och timmar åt att memorera varje litet märke som den består av. Den börjar helt harmlöst precis utanför ljusringens kant med ett, två, tre små hack som känns som en ballerinas trippande, sedan några små prickar som lika gärna kunde ha varit lite grus på det sen länge ostädade golvet. Sedan kommer en stor fläck, som om att någon bemödat sig med att gnugga samma lilla yta varje dag i flera år, för att att följas av två djupa jack, som om ett djur lämnat två ilskna bitmärken. Små, små märken i det gamla plastgolvet som leder bort från de grå ljusöarna och snart övergår det svaga skimret i en mörk, grå dimma. Tillslut blir det nästan svårt att urskilja varje litet märke och jag vet att jag är nära mitt mål. Där borta, i mörkret, det var där det kom emot mig. För det var inte planerat. Det var inte uttänkt. Utan långsamt, långsamt smög det sig på mig. Det kom krypande längs med den där stigen.

 

Jag känner inget, jag hör inget. Men jag känner att det är där. Känner närvaron, hur det kryper närmre. Hasar sig närmre. Hjärtat i halsgropen, svetten som bryter fram. Jag vet att jag gått för långt, att jag borde vänt för länge sen. Men ändå kan jag inte röra mig. Panik. I panik slår jag ut med händerna, men det är tomt. Tomt runt om mig, men jag hör det närma sig fortfarande. Hasa, väsa, skratta, men ljudlöst. Ett hånfullt skratt, ett belåtet skratt, ett mjukt skratt som jag inte hör utan känner. Känner hur det äter sig in i min kropp och långsamt sprider sig i mina vener. Jag försöker desperat grabba tag i något igen, men där finns bara luft. Denna luft, detta ingenting i mina händer, gör så att paniken tillslut växer sig över min bröstkorgs gränser, och äntligen löser sig mina ben ur förlamningen och jag flyr. Flyr utan att komma någonstans. Andan i halsen och bilder som blixtrar framför mina ögon. Jag borde ha vänt om. Jag borde ha slutat. Jag borde aldrig ha låtit mig bli förd hit. Men jag har svårt att se klart, svårt att tänka klart. För det är mörkt, men inom mig blixtrar det. Blixtrar av bilder, av hat och av adrenalin. Av rädsla, och av ren och skär skräck. Det är som fyrverkerier inom mig och det är tur, för det är bara dessa som för mig framåt, som får mina fötter att fortsätta. Jag flyger fram men samtidigt kommer jag ingenstans. Jag vill bort, bort, bort. Till världens ände eller längre men fastän jag springer är det som att världen runt mig står stilla. Tillslut blir fyrverkerierna inom mig svagare, blixtarna falnar och dör och det finns inget som driver mig längre. Jag försöker, men jag orkar inte mer och jag faller ner på knä, ramlar handlöst ner i det som jag skapat. Jag andas tungt och paniken är inte borta även om den är orkeslös nu. Jag orkar inte ens spänna kroppen för att vara redo. Orkar inte vända mig om för att se mörkret som jag ändå känner kryper sig upp bakom min rygg, lutar sig över mig. För jag vet vad det är som drabbat mig, vet vad det är jag gjort. Vet vad jag kommer fortsätta göra.

 

Jag kommer aldrig vakna ur det här. Min domedag var för länge sedan och detta är nu min verklighet. Detta gråa golv och denna stig som jag nu aldrig kan låta bli att gå ned för. Och kanske är det tur. För här är jag namnlös, mitt brott är namnlöst. Det är oförklarligt även om det inte är ogjort. Det finns inga ord – och hur skulle någon kunna anklaga mig för brottet utan ord? Ett brott utan namn – är det ens ett brott? Men ändå finns det så tydligt i mitt minne. Där lever det och frodas, det är i högsta grad levande och verkligt. Men hur kan något som inte har ett namn, som aldrig har sett dagens ljus, finnas till? Ändå har det frambesvurits, och görs så fortfarande varje sekund som jag inte är i rörelse. Utan en vindpust, utan min vilja, så spelas det upp, bladen vänds och jag vet precis vad som komma skall.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s