Till en barndomsbästis

Standard

En liten, liten spindel kryper över mitt tak. En skugga från min lampa följer efter den. Och jag väntar. Väntar på att det ska bli kväll så jag kan sova, väntar på att livet ska gå vidare, väntar på att komma härifrån någon gång. Väntar på att livet ska bli på riktigt, väntar på att komma ifrån allt det som är nästan. Klockan tickar långsamt och mina tankar tickar med den. En dag, ett år, en spindel, ett tak, en dag, ett år, en spindel, en dag.
Plötsligt skriker någon från nedervåningen och ordet ”telefon” är det enda i det dova vrålet som min ljuddämpande dörr lämnar kvar till mig. Snabbt rusar jag upp, lyfter den gamla gröna bakelittelefonen från dess tillfälliga plats på golvet och placerar den i mitt knä. Lyfter den kalla luren till mitt öra och svarar en aning förvånat.
Jaså, är det du. Hur mår du?
Mer hinner jag inte säga innan något kryper längs med ryggraden. En emotionell rysning går genom min kropp. En svagt mummel från telefonen kan anas i det annars tysta rummet. Din röst låter inte särskilt annorlunda men känslan är ändå där.
Vad är det som är fel?
Det är som att frågan förlöser något och med ens är det inte ett svagt mummel som kan anas i rummet utan snyftningar. Men inga tysta, försiktiga sådana utan djupa, avgrundsdjupa gråtattacker väcks med ens i ditt bröst. Och min kropp försätts i ett chocktillstånd, som gör kroppen stel men sinnet fruset. Det tar en lång stund innan jag ens kan börja tyda det som du försöker säga mellan stötarna av gråt.
Vad är det som har hänt? Är du skadad? Ska jag ringa polisen? Vad är det som har hänt?
Och jag tänker, vad har han gjort nu? Vad har han gjort denna gång? Varför är jag inte större och starkare så jag kan ta dig bort från den där demonen som har monopol på ditt liv?
Det är omöjligt att tyda dina gråtdränkta ord och allt jag kan göra är att forma mina meningar till mjuka smekningar och löften om att allt kommer bli bra. I den stunden är du precis i mitt öra men ändå ljusår bort. Mina ord är ingenting gentemot mina fasta händer som jag bara vill ska vila på dig just nu. Och chocktillståndet har övergått till en övertändning som satt min hjärna på högvarv. Om jag behöver komma till dig, vem kan tänkas köra mig? Om något har hänt, vem ska jag ringa då? Om du inte kan stanna kvar där längre, var kan du ta vägen? Om du inte vill vara där mer, vilken rätt har han till att få dig tillbaka? Långsamt mattas din gråt ut och jag försöker förstå. Först förstå vad som hänt, men snart också förstå sammanhanget mellan din gråt och dina nu överslätande ord. Försöker förstå hur något som framkallade sådan bråddjup gråt med ens bortförklaras med de mest banala argument. Innan jag vet ordet av avslutar du samtalet med ett mummel om imorgon. Det klickar till och du är borta innan jag ens hunnit försäkra mig om något. Med ens sitter jag där med en tom telefonlur mot mitt öra och allt som hörs är mina egna andetag. Långsamt lägger jag ner luren och långsamt tittar jag upp mot taket igen. Spindeln är kvar men sitter nu helt still. Det ser ut som att den väntar. Och jag blir tacksam att den gjort mig sällskap i väntandet, för tiden kan inte gå snabbt nog tills vi kommer härifrån, tills vi är stora nog att bestämma själva över våra liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s