Klokheter

Standard

*********Triggervarning! Död/självmord *********

 

Min Fröken Fisk gör mig aldrig besviken. Hon är alltid så klok och bra. I förrgår var hon här på fredagsmiddag och det var precis vad jag behövde efter allt råttstök. Hon får mig alltid på bättre humör med sitt lugna sätt och smarta tankar. Om en kunde förpacka henne i små kapslar hade hon varit den bästa ångestdämpande medicinen.

Förra gången vi sågs hamnade vi i ett för mig väldigt givande samtal om döden. Kanske inte det peppigaste ämnet men ändå ett ämne som vi behöver prata om men sällan gör. Jag tror min Fröken Fisk förstår precis vad jag menar. Det allra intressantaste var kanske när jag förklarade att jag skulle vara nöjd om jag gick och dog på stubben. Nöjd för det jag hunnit med, nöjd för att jag nog inte hade ändrat på något om jag hade fått leva om mitt liv. Nöjd för att tanken om en plötsligt död ger perspektiv på vardagen så jag kan känna mig nöjd nu. För min kära vän tror jag det istället var sorgen över det liv som aldrig blev och den förhatliga känslan av att ha dragits bort för tidigt som dominerade, och hon har verkligen anledning till att känna så. Men det som var så fantastiskt för mig med den diskussion var att inse hur pass mycket mer tillfreds jag är med min egen död. Att ha stirrat den i vitögat gör den liksom inte lika läskig längre. Att ha sett den som ett alternativ till livet gjorde det lättare att relatera till den. Dessutom är jag inte rädd för att vara ensam längre. För det var oftast inte själva döden som skrämde mig, utan det faktum att i döden så är en oundvikligen ensam.

I förrgår när hon var här så hann hon på ett par timmar också häva ur sig massa klokheter som fick min hjärna att spinna vidare. Jag tror inte ens hon märker själv hur bra hennes iakttagelser är! Hon pratade om längtan efter att komma till ro, den längtan som jag känner igen så väl, och det komplexa i att ens önskningar inte går ihop. Tyvärr lyckades jag inte formulera särskilt bra svar(min sociala förmåga verkar inte ens fungera med nära vänner längre) men det hindrade inte henne. Det allra bästa är att hon frågar så mycket. Frågar det som inte andra vågar fråga. Frågar sådant som kan verka dumt men egentligen är det viktigaste. I fredags frågade hon hur jag både vill vara ensam men samtidigt känner en övergivenhet för att mina vänner inte hör av sig? Det är mycket välgrundad fråga för det stämmer att jag ofta motsäger mig själv. Men kanske just därför är den också en extremt essentiell fråga, ändå är det första gången den ställs till mig… Kanske är det inte alltid sällskapet jag saknar, utan frågorna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s