Det som är motsägelsefullt

Standard

Jag säger att jag känner mig övergiven – men jag hör sällan av mig.
Jag säger att jag känner mig besviken – men jag har aldrig förklarat.
Jag säger att jag saknar er – men jag säger det inte till er.
Jag sörjer allt som var vi – men ni finns ju kvar.
Jag säger saker som gör ont – men jag säger inte förlåt.
Jag tänker på er – men berättar det aldrig för er. 

Men bara så ni vet: Ni är ju bra. Ni är ju bäst. Annars hade ni aldrig blivit mina från början. Ni är som små solar i mitt universum och det är därför det har känts så kallt när jag inte vetat var jag haft er längre.

Och jag vill bara säga förlåt. Förlåt för allt som gjort ont hos er, förlåt för att det blev såhär. Därför säger jag förlåt nu, men ursäktar mig inte. Jag säger förlåt för att ni förtjänar det men vill ändå förklara.

Förklara igen att allt var så mörkt och tungt att jag inte orkade. Jag orkade inte med mig själv, och därför ännu mindre alla andra. Jag orkade inte att andra såg på mig. Jag visste inte vad ni skulle tänka om mig. Och det var också därför jag hade behövt att ni rusat in, rivit murar, gormat och skrikit. För min skull. Jag var den där prinsessan som satt fast i det där tornet och jag väntade på mina riddare. Jag hade behövt bli räddad, jag hade behövt bli sedd. Jag hade behövt er då.

Och det är därför den här ursäkten tagit så lång tid. Det är därför det fortfarande gör lite ont i mig att skriva den, tar emot i mig att skriva den. Det gör fortfarande ont att ingen slogs för mig men jag hade inte heller kraft att slåss för er – och därför säger jag förlåt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s