Monthly Archives: oktober 2013

Action i mitt liv

Standard

Var och varann natt är det nu för tiden en actionfilm i mitt huvud. Jag misstänker att det är medicinerna som spökar men jag surfar glatt på vågen. Hittills har jag varit med i de flesta vanligt förekommande actionscener och har både varit och blivit räddad av diverse hjältar. Jag har också bekämpat skurkar, löst mysterier och smugit runt i många olika miljöer.

Men den roligaste aspekten av detta ständiga drömmande är att snart har varenda människa i min bekantskapskrets promenerat runt i min skalle nattetid. Vissa personer har varit hjältar, andra skurkar och ytterligare andra har ackompanjerat mig på mina bravader.

Men för att blanda upp det hela lite så slänger min hjärna emellanåt in en dröm med mer kärleksfullt tema. Så vissa människor blir ett ragg eller någon som jag har en relation med istället för att vara superhjältar. Det roliga och något märkliga är dock att, eftersom jag nu för tiden oftast minns mina drömmar väldigt tydligt, så kan känslan emellanåt sitta kvar när jag vaknat. Jag vaknar alltså upp med en slags nykärhetskänsla inför en viss person som dock inte alls är kopplad till den riktiga personen och dess personlighet.

Detta kan ju tyckas lite konstigt men om jag ska vara ärlig är det ganska nice. Lite gratis kärleksfladder i magen utan att behöva blanda in en enda riktigt person. Det enda som komplicerar det hela är när jag IRL möter personen som är drömföremålet. Då får min hjärna spatt och vet inte riktigt vad den ska tänka eftersom den inatt faktiskt var dökär i personen i fråga men som jag nu inte har några egentliga kärlekskänslor för…

Annonser

Big no-no – och ett big yes-yes

Standard

Något som är så himla tråkigt att läsa om är när folk inte ha inspiration till att skriva. Ja men skriv inte om du inte har inspiration då!! Men nu ska jag gå emot min själv och förkunna att jag faktiskt inte har minsta tillstymmelse till inspiration heller. Mitt huvud har de senaste dagarna känts som en stor klump som smärtat så fort jag rört på det för hastigt(misstänker att jag har något förkylningsaktigt som sitter i bihålorna). Det hjälper inte inspirationen på traven. Sedan att skolan proppar min hjärna full med satsformade attribut och nominalfraser ger inte heller kreativiteten större utrymme direkt.

Men om du vill trösta dig med något mer inspirerande så tycker jag att du ska gå och se den nya filmen Hotell: http://www.imdb.com/title/tt2363178/?ref_=nv_sr_1


Jättebra film som jag tycker ger en fin och mångfasetterad bild av psykisk ohälsa. De lyckas på pricken beskriva det där med att inte orka med världen, att vilja vara någon annan, hur de omkring kan ha så svårt att förstå, hur allt faller samman och hur lite galenskap kan vara det som faktiskt behövs för att hamna på bättringsvägen igen. Dessutom bara älskar jag Alicia Vikander som spelar huvudrollen, jag kan liksom inte låta bli att dregla både över hennes intellekt, talang och utseende.

En bra vän?

Standard

Förut var jag väldigt bra på att hantera sociala situationer. Nu händer det oftare än ibland att jag inte känner igen mig själv i dessa situationer.  Det är som om att jag har svårighet att ens hinna uppfatta vad det är som händer, som om att jag bara har halva min hjärnkapacitet kvar och denna lilla kapacitetet har fullt upp med att dra slutsatser och kopplingar till samtalsämnet och hinner därför inte processa vad som är mer eller mindre lämpligt att säga, vad de andra personera i rummet utstrålar för energi och vad de personerna egentligen säger. Först efteråt börjar jag kunna reflektera över situationen och med ens inser jag att det knappt syntes ett spår av det sociala geni som förut kunde läsa andra som öppna böcker och som både hann lägga fram smarta inlägg i diskussionen och samtidigt lyssna på vad de andra sa, både rent ut och vad som gömde sig bakom orden. Nu är allt som finns kvar en egofokuserad babblande idiot. För det som ploppar upp först i hjärnan är ju faktiskt det som berör en själv, för att komma bortanför det så måste en tänka ett steg längre, anstränga sig lite mer. Och den ansträngningen klarar inte min hjärna av, varvid allt jag säger handlar om mig om jag inte anstränger mig till det yttersta.

Detta inträffar speciellt när min hjärna påverkas av andra saker, som distraktioner eller trötthet. I fredags, när jag lagade pizza med mina bästisar, och klockan började närma sig midnatt så fanns det inget av mitt vanliga jag kvar utan bara den trötthetspåverkade rabblande egot. Jag undrar om min vänner också lägger märke till denna skillnad? Om de verkligen tycker det är roligt att umgås med mig längre? Kan någon som fortfarande har svårt att vara utanför sig själv vara en bra vän?

Superhjälte

Standard

Idag, efter att för första gången lyckats ha en längre konversation(som inte berörde skolan) med en grupp människor i min klass, så kände jag mig såhär:

Vi såg filmen igår på mitt feministiska diskussioncafé och nog för att det finns en hel del som kan kritiseras, men kan jag inte låta bli att gilla den. När såg jag en såhär cool brud som var superhjälte sist liksom? Och hur kan en inte älska introsången?

En klassfråga

Standard

Jag steg in i klassrummet, aningen andfådd och rödkindad som alltid efter cykelturen till skolan. Av de säkert 50 personer som för tillfället går i min klass så var det en som sa hej. Och det var för att vi precis passerade varandra i dörröppningen. 30 utav dessa personer kommer jag tillbringa 3 år tillsammans med innan vi tar vår examen.

När jag försöker förklara varför detta gör mig så upprörd så tittar några helt oförstående, andra vet precis vad jag menar. Men ju längre tiden gått, ju bättre analyser jag har fått av mig själv, av samhället, av min sociala omgivning så har jag mer och mer haft möjligheten att beskriva det som i sociala sammanhang är så svårt att sätta fingret på. Det där lilla som gör så att en känner sig obekväm, det där lilla som gör så en genast känner sig trygg.

För min personliga del så kan jag känna det nästan direkt när jag kliver in ett rum. På en sekund hinner jag läsa av om jag kan känna mig trygg här, om jag kan vara mig själv och om de som sitter i rummet kommer möta mig på halva vägen. På en millisekund kan jag också inse motsatsen – att här är det kamp som gäller. Det är nästan lite som att en, utan att en anmält sig, med ens är med i en tävling. Nu för tiden blir det sällan så konkret som på högstadiet, de som är ocoola får inte sina huvuden stoppade i toaletter och de som står överst i hierarkin har inte som igenkänningsmärken tjocka kakor av smink. Men även om den äldre versionen av tävlingen är subtilare och kanske aningen mer diversifierad så finns det likväl vinnare och förlorare. Vinnare är de som är sociala, roliga och kvicka – deras belöning är ett nätverk som sen kommer gynna dem hela livet. De som inte vill, kan eller orkar kämpa sig mot denna topp får inget konkret straff men de får heller ingen vinst – vilket lämnar de i en relativt utlämnad position så väl i klassrummet som på arbetsmarknaden.

När jag kliver in i mitt klassrum ser jag denna tävling utspela sig framför mina ögon. Jag ser hur alla försöker få en vän, bara någon att prata med på rasten så en slipper sitta själv och låtsas som en surfar på sin telefon. Hur de som är roligast och coolast(majoriteten killar, även fast majoriteten är tjejer i klassen) tar mest plats och på ett självklart sätt har någon att vända sig till för att få bekräftelse.

Men det värsta är kanske inte spelet, utan att jag vet precis hur spelreglerna lyder och att jag vet att jag kan spela mycket bra om jag bara vill. Jag kan efter många år av träning konsten att inleda en konversation(speciellt i en så kontakt-hungrig grupp som min klass verkar vara), jag är rolig om jag vill och jag kan vara social så det slår gnistor om det om jag är på rätt humör. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.

Men idag när jag steg in i klassrummet så blev jag bara så himla trött. Jag sjönk ner på stolen precis innanför dörren och började långsamt svära inne i mitt huvud. Svära över det faktum att detta inte är en lek som jag vill vara med i, men likfullt måste jag leka om jag inte vill stå ensam kvar. Jag svor över det faktum att jag har kommit i kontakt med grupper som med en gång får en att känna sig välkommen, även om de inte är överdrivet många, och varför kan då inte en vanlig klass vara likadan? Varför är det ens en tävling, det är väl inte så att personerna i fråga kan ha ett begränsat antal vänner och därför måste tävla om varandras platser? Så vitt jag vet har de flesta människor en relativt obegränsad kapacitet när det kommer till vänantal. Men jag känner ju ändå av det. Känner hur hetsen, trycket och spänningen i luften sakta äter sig in till benmärgen och jag vet vad den vill.

Den stora skillnaden är bara att jag inte vill längre. Jag har inte lust befinna mig i sammanhang som detta utan jag vill istället ha möjlighet att enbart befinna mig på platser där jag känner mig välkommen. jag vill kunna välja. Jag tycker mig förtjäna, liksom alla andra också förtjänar det, att röra mig mellan platser där jag känner mig trygg och älskad. Dessutom vet jag inte om jag orkar längre. För jag vet inte längre om ”jag kan om jag vill”-hypotesen är sann. Jag känner hur hela min kapacitet går åt till själva lektionen så jag inte har många uns energi kvar att lägga på detta sociala spel. Min ork är inte vad den varit, min hjärna fungerar inte som förr och tröttheten är en annan trötthet nu för tiden.

Men den ilska och trötthet som jag känner inför spelet är densamma som innan. Möjligen aningen intensifierad.