En klassfråga

Standard

Jag steg in i klassrummet, aningen andfådd och rödkindad som alltid efter cykelturen till skolan. Av de säkert 50 personer som för tillfället går i min klass så var det en som sa hej. Och det var för att vi precis passerade varandra i dörröppningen. 30 utav dessa personer kommer jag tillbringa 3 år tillsammans med innan vi tar vår examen.

När jag försöker förklara varför detta gör mig så upprörd så tittar några helt oförstående, andra vet precis vad jag menar. Men ju längre tiden gått, ju bättre analyser jag har fått av mig själv, av samhället, av min sociala omgivning så har jag mer och mer haft möjligheten att beskriva det som i sociala sammanhang är så svårt att sätta fingret på. Det där lilla som gör så att en känner sig obekväm, det där lilla som gör så en genast känner sig trygg.

För min personliga del så kan jag känna det nästan direkt när jag kliver in ett rum. På en sekund hinner jag läsa av om jag kan känna mig trygg här, om jag kan vara mig själv och om de som sitter i rummet kommer möta mig på halva vägen. På en millisekund kan jag också inse motsatsen – att här är det kamp som gäller. Det är nästan lite som att en, utan att en anmält sig, med ens är med i en tävling. Nu för tiden blir det sällan så konkret som på högstadiet, de som är ocoola får inte sina huvuden stoppade i toaletter och de som står överst i hierarkin har inte som igenkänningsmärken tjocka kakor av smink. Men även om den äldre versionen av tävlingen är subtilare och kanske aningen mer diversifierad så finns det likväl vinnare och förlorare. Vinnare är de som är sociala, roliga och kvicka – deras belöning är ett nätverk som sen kommer gynna dem hela livet. De som inte vill, kan eller orkar kämpa sig mot denna topp får inget konkret straff men de får heller ingen vinst – vilket lämnar de i en relativt utlämnad position så väl i klassrummet som på arbetsmarknaden.

När jag kliver in i mitt klassrum ser jag denna tävling utspela sig framför mina ögon. Jag ser hur alla försöker få en vän, bara någon att prata med på rasten så en slipper sitta själv och låtsas som en surfar på sin telefon. Hur de som är roligast och coolast(majoriteten killar, även fast majoriteten är tjejer i klassen) tar mest plats och på ett självklart sätt har någon att vända sig till för att få bekräftelse.

Men det värsta är kanske inte spelet, utan att jag vet precis hur spelreglerna lyder och att jag vet att jag kan spela mycket bra om jag bara vill. Jag kan efter många år av träning konsten att inleda en konversation(speciellt i en så kontakt-hungrig grupp som min klass verkar vara), jag är rolig om jag vill och jag kan vara social så det slår gnistor om det om jag är på rätt humör. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.

Men idag när jag steg in i klassrummet så blev jag bara så himla trött. Jag sjönk ner på stolen precis innanför dörren och började långsamt svära inne i mitt huvud. Svära över det faktum att detta inte är en lek som jag vill vara med i, men likfullt måste jag leka om jag inte vill stå ensam kvar. Jag svor över det faktum att jag har kommit i kontakt med grupper som med en gång får en att känna sig välkommen, även om de inte är överdrivet många, och varför kan då inte en vanlig klass vara likadan? Varför är det ens en tävling, det är väl inte så att personerna i fråga kan ha ett begränsat antal vänner och därför måste tävla om varandras platser? Så vitt jag vet har de flesta människor en relativt obegränsad kapacitet när det kommer till vänantal. Men jag känner ju ändå av det. Känner hur hetsen, trycket och spänningen i luften sakta äter sig in till benmärgen och jag vet vad den vill.

Den stora skillnaden är bara att jag inte vill längre. Jag har inte lust befinna mig i sammanhang som detta utan jag vill istället ha möjlighet att enbart befinna mig på platser där jag känner mig välkommen. jag vill kunna välja. Jag tycker mig förtjäna, liksom alla andra också förtjänar det, att röra mig mellan platser där jag känner mig trygg och älskad. Dessutom vet jag inte om jag orkar längre. För jag vet inte längre om ”jag kan om jag vill”-hypotesen är sann. Jag känner hur hela min kapacitet går åt till själva lektionen så jag inte har många uns energi kvar att lägga på detta sociala spel. Min ork är inte vad den varit, min hjärna fungerar inte som förr och tröttheten är en annan trötthet nu för tiden.

Men den ilska och trötthet som jag känner inför spelet är densamma som innan. Möjligen aningen intensifierad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s