Monthly Archives: november 2013

Tyngden av ett borde

Standard

En välmenad fråga, uppmuntran, rekommendation. Det här är fint, cool och bra – det borde du göra! Jag svarar tveksamt och fler försök möter mina vacklande ord. Men det är ju en så bra grej – därför borde du gå! Det där borde-t borrar sig, äter sig in, placerar sig i dess sen länge urgröpta grop. Sprider sina tentakler ut över min bröstkorg och jag känner hur det börjar bli svårt att andas igen. Känner tyngden, trycket. Det dåliga samvetet. Jag borde ju.

Det är kanske inget alls som har förändrats?

Urladdning

Standard

Woooaaauuuööööööööö. Grodan har hoppat och åskan har dundrat igång. Urladdning gånger 10 000 typ. Måtte grannarna äga hörselskydd.

Småsaker som byggs upp när en har en relation och bor tillsammans samlas på hög och all det en känner –  klaustrofobin, instängdheten, irritationen, frustrationen – byggs upp och utan föraning så exploderar det. Helt oväntat för alla inblandade, även för källan till urladdningen – jag.

Och tårar, tårar, tårar. Jag hatar de där tårarna. De gör ondare än mina egna.

Men nu : lugnet efter stormen. Jag har inte känt mig såhär tillfreds och glad på flera veckor. Tänk om jag hade vetat att ilskan var en autoban till lugnet, då hade jag laddat ur åt alla håll och kanter hela tiden.

En till i familjen

Standard

Huxflux så blev vi en till i vår lilla familj. En liten ljus och rufsig tott som sitter inne på mer ovillkorlig kärlek än någon annan levande varelse jag hittills träffat.

Så nu bor det fyra små hårbollar i vår bur och vi börjar mer ha en flock än en grupp. Men det är fint när jag inser att jag inte kan föreställa mig ett liv utan dem(även fast alla våra sladdar är eltejpade efter råttbett, vi inte kan lämna minsta lilla matsmula framme, en aldrig får äta ifred, vår soffa inte luktar så gott längre och i princip allt jag äger har små bitmärken i kanterna).

Jag skiter inte guld

Standard

Ett yttepyttesteg som ändå gör så att jag hissnar lite grann. Detta har varit mitt gömställe, mitt spelrum där nästan allt varit fritt. Där jag varit fri. Där jag varit själv. Nu har jag gett adressen hit till ett par nära vänner och det skrämmer livet ur mig.

Men det är också det här jag behöver. Jag behöver sluta vara så jävla duktig. Eller försöka få det att framstå som att jag är så jävla duktig. Allt jag gör blir inte perfekt, långt ifrån, men innan har jag aldrig vågat visa det där som är lite snett och vint. Det kan jag avundas snubbar på ibland. Många män kan högt och lågt slänga ur sig åsikter, spela upp sina halvkassa låtar eller bara ställa sig på scenen och köra. Det de gör behöver inte vara perfekt för de vet att de redan är coola bara genom att inneha rollen som talare/bandmedlem/svår poet. Vad de presterar är mindre viktigt.

För mig har det alltid känts tvärtom. Allt som inte varit perfekt har inte varit värt att visa. Men jag vill inte tänka så längre, jag är fanimej trött på att vara perfekt. Jag trampar i klaver och jag skriver saker som är halvkassa, på tok för sentimentala eller som bara inte makear sense. Men det skiter jag i nu(eller försöker i alla fall). För varför försöka göra något som bara stänger in i mig i en trång box med väggar av prestationskrav? Varför försöka vara något som alla redan vet att jag inte är? Jag tror faktiskt de flesta vet att jag inte skiter guld.

 

PS. Tack min kära vän KotteGrön som ger mig inspiration och mod att våga sluta vara perfekt. Med trevande steg tar vi oss båda mot något annat. DS.

Nästa år

Standard

En av mina favoritbloggare, UnderbaraClara, påpekade att året nu faktiskt börjar gå mot sitt slut. Jag blir alltid lika nostalgisk och det är lika konstigt varje gång när det blir mörkare och mörkare och en inte riktigt kan sätta fingret på var det gågna året tog vägen. När en tittar i backspegeln så har tiden liksom gått så fort. Men denna gång vill jag inspireras av Clara att titta framåt istället för bakåt.

Nästa år vill jag bara göra sånt som känns roligt. Jag vill bara umgås med folk som jag har roligt med. Jag vill ha mer tid till att göra kreativa saker – jag vill pyssla, måla och skriva mycket mer än jag gör nu. Jag vill kunna vara lagom ambitiös i skolan – så pass ambitiös att jag får godkänt och lär mig saker, men också så pass oambitiös så jag kan skita i saker när de känns för fruktansvärt tråkiga(som idag). Jag vill kunna släppa mitt kontrollbehov lite i taget. Jag vill njuta av att jag är bättre och gladare. Jag vill träna lite mer(lär inte bli svårt eftersom jag i princip inte tränar alls nu). Jag vill bli av med mitt värsta sockerberoende och jag vill sluta förgifta min kropp med andra dorger också. Jag önskar att min kropp ska bli lite mer samarbetsvillig och ha mindre krämpor. Jag vill spendera mer tid i naturen. Om det går, så vill jag sluta med mina mediciner. Om det känns bra så vill jag starta ett nytt, stort projekt i mitt liv – eller projekt kanske är fel att kalla det men ni kommer förstå om det väl sätts i rullning…

Sjukdomstankar

Standard

När jag kom hem från skolan i måndags var jag helt knockad. Och nu har jag legat nedbäddad och ätit glass i två dygn. Idag känns allt lite bättre, skönt att den tredje förkylningsomgången den här hösten till slut är över. Förra hösten när jag per definition borde ha varit sjuk hela tiden(nedsatt immunförsvar är ju ett av de vanligare symptomen på utmattningssyndrom) var jag frisk som en nötkärna. Inte en förkylning så långt ögat nådde(det kan ju iofs bero på att jag inte träffade så mycket folk och därmed minskade smittorisken…). Men denna höst, när jag mår riktigt bra igen, så har jag varit mer sjuk än någonsin. Antagligen är det jag och min kära som smittar varandra fram och tillbaka, och dessutom lyckas vi smitta våra små råttisar hela tiden, så vårt hem rungar nästan konstant av nysningar nu för tiden.

Men en hinner tänka en hel del när en är sjuk. Och titta på naturdokumentärer(ytterligare ett av mina ångest-dämpartips! Det finns inget så fridfullt som att titta på en film om korallrev en stund). Tanken som slog mig idag, när jag såg mig själv i spegeln och såg ett sunkmonster med en frisyr som mest liknar en tupé, var ett gammalt diskussionämne men som ändå är en så pass bra iakttagelse att den är värd att upprepas. Nämligen det faktumet att utseende-fixet TAR SÅ HIMLA MYCKET TID. Det är inte konstigt att folk inte hinner med mer än sig själva, att det politiska engagemanget aldrig varit så lågt som nu och att majoriteten av de jag pratar med inte har några egentliga intressen som de kan sätta fingret på. För hur skulle de hinna det när de dels lägger flera timmar varje dag på utseende såsom hår, smink, naglar och hud och om en sedan också ser till det faktum att det finns en annan press, nämligen att ha ett sjukt stort kontaktnät, ja då finns det helt plötsligt inte mycket kvar av dagen…

Jag har också, i mitt förflutna, lagt mycket tid på mitt utseende. Och jag är fortfarande långt ifrån noll. Jag duschar relativt ofta, jag fixar håret, jag klipper håret, köper kläder, funderar över klädval och målar naglarna i skojiga färger. Och ändå lägger jag så otroligt mycket mindre tid på detta än den genomsnittliga kvinnan skulle jag tro. Jag rakar mig t.ex. inte, jag sminkar mig inte, köper kläder ganska sällan, har aldrig gjort en manikyr eller pedikyr, jag smörjer inte in mig med massa olika krämer, jag klipper mitt hår hemma på 10 minuter, jag har kort hår som inte måste borstas eller inpackas eller tas särskilt mycket hand om. Jag har gjort/haft det mesta av ovanstående men har helt enkelt slutat. Och det märks skillnad. Jag behöver helt plötsligt inte längre gå upp en timme innan jag ska åka hemifrån utan 20 min räcker gott. Jag har mycket mer pengar. Framför allt eftersom inte hela min inkomst slukas av kläder och smink. Och jag har mycket mer fri hjärnkapacitet. När jag börjat bry mig mindre och mindre om hur jag ser ut(vilket inte betyder att jag inte bryr mig alls, jag är ju allt också ett offer för vår kultur) så har jag kunnat rikta alla mina tankar från mig själv, från mitt självhat och självkritik mot andra saker. Jag behöver inte alltid gå runt och bekymra mig om ifall jag ser tjock ut i den här tröjan, eller studera nya tekniker för att lägga på ögonskugga. Jag behöver inte oroa mig för frisyren eller testa nya sätt att få bort oönskad hårväxt.

Men missförstå mig rätt nu, det är inte så att all tid jag fått istället går åt till fantastiskt kreativt tänkande och politiskt organiserande, långt ifrån. Men det är ändå en intressant tanke att all denna utseendehets tar så mycket tid, tid som vi hade kunnat lägga på annat som faktiskt fick oss, både mig själv och andra, att må bättre.