Jag skiter inte guld

Standard

Ett yttepyttesteg som ändå gör så att jag hissnar lite grann. Detta har varit mitt gömställe, mitt spelrum där nästan allt varit fritt. Där jag varit fri. Där jag varit själv. Nu har jag gett adressen hit till ett par nära vänner och det skrämmer livet ur mig.

Men det är också det här jag behöver. Jag behöver sluta vara så jävla duktig. Eller försöka få det att framstå som att jag är så jävla duktig. Allt jag gör blir inte perfekt, långt ifrån, men innan har jag aldrig vågat visa det där som är lite snett och vint. Det kan jag avundas snubbar på ibland. Många män kan högt och lågt slänga ur sig åsikter, spela upp sina halvkassa låtar eller bara ställa sig på scenen och köra. Det de gör behöver inte vara perfekt för de vet att de redan är coola bara genom att inneha rollen som talare/bandmedlem/svår poet. Vad de presterar är mindre viktigt.

För mig har det alltid känts tvärtom. Allt som inte varit perfekt har inte varit värt att visa. Men jag vill inte tänka så längre, jag är fanimej trött på att vara perfekt. Jag trampar i klaver och jag skriver saker som är halvkassa, på tok för sentimentala eller som bara inte makear sense. Men det skiter jag i nu(eller försöker i alla fall). För varför försöka göra något som bara stänger in i mig i en trång box med väggar av prestationskrav? Varför försöka vara något som alla redan vet att jag inte är? Jag tror faktiskt de flesta vet att jag inte skiter guld.

 

PS. Tack min kära vän KotteGrön som ger mig inspiration och mod att våga sluta vara perfekt. Med trevande steg tar vi oss båda mot något annat. DS.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s