Den omedvetna separatismen

Standard

Ja, nu kommer erkännandet som ingen kvinna/feminist egentligen får säga för då verkar en oresonlig/knäpp/hysterisk/överdriven. Men såhär är det: Jag gillar inte män. Jag gillar inte att umgås med män.

Just nu finns det ungefär tre män i mitt liv som jag faktiskt känner några affektiva känslor inför. Två utav dessa är extremt trevliga människor och på många sätt innehar de inte de ”typiskt manliga” dragen, och den tredje är min far. Men förutom dessa undantag så blir jag bara så trött av att umgås med snubbar. Alltför ofta(aka nästan alltid) när jag för konversationer med snubbar så antingen får jag mig en alldeles för hög dos av mansplaining(allt över 0 är en för hög dos)eller så har de absolut noll koll på sina egna privilegier och tar bara utrymme istället för att försöka dela och hjälpas åt.

Det ultimata exemplet för att illustrera detta stötte jag på när jag började i min nya klass. Jag slog mig ner med ett gäng killar som går i min klass och insåg ungefär fem minuter in i samtalet med denna grupp att det var något som kändes annorlunda. Exakt vad det var lyckades jag inte sätta fingret på förrän jag nästa dag istället hängde med en grupp tjejer från min klass och kände den enorma skillnaden. För med killgruppen i fråga så handlade konversationen, även fast alla killarna är jätteschyssta snubbar, om att hävda sig. Jag behövde samla energi, kasta mig in i diskussionen och behövde ha något smart att säga för att inte bara bli en tapetblomma. Den korta konversationen tog mer energi än den gav. Med tjejerna var det precis tvärtom. Under konversationen med dem så kändes det som att alla hjälptes åt för att föra konversationen framåt och för att få alla att känna sig inkluderade. Jag behövde inte kämpa eller hävda mig eller försöka komma på nåt smart att säga, för med den öppenhet som fanns där var det inte svårt att få utrymme och jag blev smart och rolig utan ansträngning eftersom det fanns en omedveten uppmuntran.

Jag har, ända sen jag var liten, alltid tyckt bättre om att umgås med tjejer. Jag har alltid känt mig mer hemma där, utan att riktigt veta varför. Nu har jag, tack vare att jag fått en djupare feministisk analys, fått möjlighet att sätta ord på det jag känt hela mitt liv. Och det är framför allt det fenomen som jag just beskrev ovan som varit det jag känt av en men aldrig kunnat sätta fingret på. Denna känsla, även om jag tidigare inte kunnat argumentera för den, har ändå lett till att jag alltid mest umgåtts med tjejer. Jag har, till stora delar av mitt, levt omedvetet separatistiskt. Mina nära vänner har alltid varit tjejer, jag kan inte ens erinra mig en enda snubbe som stått mig till hälften så nära som alla mina tjejkompisar(med undantag för den mörka period i mitt liv då jag date-ade cis-män, och det misstaget gör jag inte om). Idag har denna omedvetna separatism kanske blivit något mer medveten. Jag gör inte längre några försöka att bli vän med snubbar, för jag vet att 99 gånger av 100 så kommer jag inte uppskatta det. Jag undviker konversationer med snubbar som går djupare än typ praktiska saker, för jag vet att det bara kommer sluta med att jag vill skjuta honom. De enda av manligt kön som jag har mycket kontakt med idag är våra råttor, och förhoppningsvis fortsätter det så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s