Author Archives: ankri89

Gammalt skräp

Standard

Att det fortfarande, efter 7 månader, finns så mycket gammalt som ligger och skräpar. Efter 7 månader av något bättre så ser jag fortfarande så tydliga spår. Djupa gropar som ännu inte fyllts igen, som förvrider vardagen till något den inte borde vara. Som leder till tårar, tankar och till och med rena vägranden från kroppen sida. Även om min själ inte har avgrundsdjupa spår längre så satte även mitt mörker spår utanför mig. Kommer det någonsin försvinna?

Annonser

Nödvändigheten i att dansa

Standard

Jag har precis läst ut boken ”Nödvändigheten i att dansa” av Kerstin Thorvall. De hon beskriver, nödvändigheten, det där som är bättre än alla droger, det där som läker – jag vet. Jag känner det nu i kroppen, känner hur blodet blir varmare och hjärtat slår snabbare, hur all ångest och ledsamhet långsamt lyfts från mitt bröst.

Alla har vi våra magiska ting, de flesta har många. Men om jag skulle skriva om nödvändigheten så skulle det vara om nödvändigheten av orden. Ord som kommer till mig och från mig, som är som sammet för själen.

Det enda jag kan hoppas på är att jag vågar göra som Kerstin, vågar vara annorlunda, vågar se bortom all inskränkt svenskhet som håller oss inom ramarna, vågar ta ut svängarna. För jag vill vara vild och rasande, förtjusande och galen. Vill att mina texter ska andas liv och smärta och sorg och glädje, även om det inte passar sig.

Och jag hoppas att jag i nödvändigheten lyckas beskriva allt det där andra som också är nödvändigt. Den där magiska medicinen i former av toner och förtrollande melodier som bara hjärtemusiken har. Det där fantastiska botemedlet som är den ovillkorliga kärlek och mjukhet som en bara kan få av sina vänner djuren. Den läkande kur som kallas vardagsrumsdans, och som Kerstin och jag är förfärligt överens om är den bästa som finns.

Domti domti da

Standard

Ja, här skuttar jag runt i min lilla lägenhet. Jag har hemtenta så jag hinner inte gå utanför dörren, men det är ju inte synd om mig för det. Jag älskar den här sidan dörren. Jag äter chokladbiskvier tills jag storknar och försöker ignorera den svaga doften av råttkiss som snart verkar ta över hela vårt hem. På fredag åker jag och sambo till London!!!! En kan ju liksom inte annat än att gå runt och humma förnöjt.

Jag minns

Standard

När jag läste alla serier från förra inlägget så började jag minnas allt igen. För det var ju precis sådär. Det känns aningen overkligt nu, nu när det inte längre är en kamp att stiga upp varje dag. Men jag minns ångesten och det där svarta som sög all energi ur en och som gjorde allt, verkligen allt, svårt.

Första advent

Standard

Jag är en sucker för julen. Kanske inte så mycket på grund av hela traditionen med att umgås med bio-familjen eller laga massa köttmat eller konsumera upp över öronen. Men jag gillar presenter, jag gillar att få tända massa ljus och jag älskar att kunna krypa ihop inomhus utan krav på att gå ut mer idag. Jag gillar alla ljusslingor som gator och torg dekoreras med och jag gillar att få baka massa saker. Och jag gillar mörkret. Dels för att solen alltid gör så jag får ont i ögonen, dels för att det ger en anledning att just tända ljus och krypa upp i soffan och dels för att alla ljus och ljusslingor inte vore hälften så roliga under en ljus sommarnatt.

Och idag börjar nedräkningen. Idag börjar tiden innan jul, det som egentligen är den bästa tiden. Då en får njuta av alla de där ljusen och baka alla godsaker. Jag slutar dessutom skolan om fyra dagar och sedan ska jag ha ett jättelångt jullov. Att det inleds med en resa till London gör inte det hela sämre. Men jag längtar nästan lika mycket till dagen om mindre än två veckor när jag drar hemhem till päronen för att äta julgodis tills jag storknar och gosa med hund och lillasyst/er/rar. Julmyslängtan och landetlängtan blir liksom tillfredsställt på en och samma gång. Yiihooo!

Den omedvetna separatismen

Standard

Ja, nu kommer erkännandet som ingen kvinna/feminist egentligen får säga för då verkar en oresonlig/knäpp/hysterisk/överdriven. Men såhär är det: Jag gillar inte män. Jag gillar inte att umgås med män.

Just nu finns det ungefär tre män i mitt liv som jag faktiskt känner några affektiva känslor inför. Två utav dessa är extremt trevliga människor och på många sätt innehar de inte de ”typiskt manliga” dragen, och den tredje är min far. Men förutom dessa undantag så blir jag bara så trött av att umgås med snubbar. Alltför ofta(aka nästan alltid) när jag för konversationer med snubbar så antingen får jag mig en alldeles för hög dos av mansplaining(allt över 0 är en för hög dos)eller så har de absolut noll koll på sina egna privilegier och tar bara utrymme istället för att försöka dela och hjälpas åt.

Det ultimata exemplet för att illustrera detta stötte jag på när jag började i min nya klass. Jag slog mig ner med ett gäng killar som går i min klass och insåg ungefär fem minuter in i samtalet med denna grupp att det var något som kändes annorlunda. Exakt vad det var lyckades jag inte sätta fingret på förrän jag nästa dag istället hängde med en grupp tjejer från min klass och kände den enorma skillnaden. För med killgruppen i fråga så handlade konversationen, även fast alla killarna är jätteschyssta snubbar, om att hävda sig. Jag behövde samla energi, kasta mig in i diskussionen och behövde ha något smart att säga för att inte bara bli en tapetblomma. Den korta konversationen tog mer energi än den gav. Med tjejerna var det precis tvärtom. Under konversationen med dem så kändes det som att alla hjälptes åt för att föra konversationen framåt och för att få alla att känna sig inkluderade. Jag behövde inte kämpa eller hävda mig eller försöka komma på nåt smart att säga, för med den öppenhet som fanns där var det inte svårt att få utrymme och jag blev smart och rolig utan ansträngning eftersom det fanns en omedveten uppmuntran.

Jag har, ända sen jag var liten, alltid tyckt bättre om att umgås med tjejer. Jag har alltid känt mig mer hemma där, utan att riktigt veta varför. Nu har jag, tack vare att jag fått en djupare feministisk analys, fått möjlighet att sätta ord på det jag känt hela mitt liv. Och det är framför allt det fenomen som jag just beskrev ovan som varit det jag känt av en men aldrig kunnat sätta fingret på. Denna känsla, även om jag tidigare inte kunnat argumentera för den, har ändå lett till att jag alltid mest umgåtts med tjejer. Jag har, till stora delar av mitt, levt omedvetet separatistiskt. Mina nära vänner har alltid varit tjejer, jag kan inte ens erinra mig en enda snubbe som stått mig till hälften så nära som alla mina tjejkompisar(med undantag för den mörka period i mitt liv då jag date-ade cis-män, och det misstaget gör jag inte om). Idag har denna omedvetna separatism kanske blivit något mer medveten. Jag gör inte längre några försöka att bli vän med snubbar, för jag vet att 99 gånger av 100 så kommer jag inte uppskatta det. Jag undviker konversationer med snubbar som går djupare än typ praktiska saker, för jag vet att det bara kommer sluta med att jag vill skjuta honom. De enda av manligt kön som jag har mycket kontakt med idag är våra råttor, och förhoppningsvis fortsätter det så.